Inte riktigt lika viktigt?

Vem är det som får plats i historien och vem är det som skriver den?
Utesluts vissa grupper - eller är det så att vissa bestämmer och att de bär skygglappar?

Dagens Kulturradion: Nya Vågen i P1 14.05 handlar om kritik mot kulturarv och bortglömda kvinnor i musikhistorien.

Andreas Lindahl (Mitt i musiken) och jag diskuterar Marie Selanders viktiga bok Inte riktigt lika viktigt: om kvinnliga musiker och glömd musik. Innan dess pratar etnologen Mats Nilsson, Klas Grinell från Världskulturmuséet och politikern Margita Björklund vad kulturarv betyder idag.

Och som alltid fanns det inte plats att säga ens en bråkdel av allt man vill...

Paradise Found

Gothmetal med ögonkontakt

På de första arton åren lyckades Paradise Lost inte med att bli ett bra liveband – kanske var det när de fyllde 20 som det släppte? För inte kan det väl vara den svenske trummisen Adrian Erlandsson (känd från Göteborgsbanden At The Gates och The Haunted och medlem sedan 2009) som inneburit en så stor förändring?

Något har i alla fall hänt sedan jag såg engelsmännen sist. Musiken är lika svart och melankolisk som alltid, men det finns mer harmoni hos musikerna. Gitarristen Aaron Eady ser riktigt lycklig ut, är helt inne i musiken och sjunger med, men framför allt märks det på Nick Holmes. Sångaren har ögonkontakt med åskådarna, pratar med oss, uppmuntrar, till och med ler och – kors i taket – skämtar. Torrt, men effektivt. Och publiken är lättflörtad – från Erased och framåt är det händer i luften vid nästan varje låt.

Konserten blir en slags uppräkning av hits från 1992 (tredje plattan) och in i nuet. As I die, Forever failure, Pity the sadness, One second, Say just words… En blandning av barskt och melodiskt, där de låtar som är laddade med elektroniska effekter nästan är populärast.

Paradise Lost har utvecklats sedan dödsmetalldebuten, och det var länge sedan det hördes något av den. De har förändrat och förfinat och periodvis även tappat bort sitt sound under karriären. Nu har de lyckats förena de flesta bitarna, även på scen. Låtarna från den färska skivan Tragic idol – den trettonde – passar in fint. In this we dwell sticker ut på ett positivt sätt med riff som ibland drar åt heavy metal och ett rejält gitarrsolo.

Det finns fortfarande en viss stelhet – det är ju inbyggt i gothmusiken – och Nick Holmes levererar en del sura toner, men jag har faktiskt aldrig sett Paradise Lost så här bra och avslappnade. Eller så här svängiga.

Metal/goth

Paradise Lost

Sticky Fingers, tisdag 120515

Publik: 320.

Bäst: De tre låtarna från One second.

Sämst: 75 minuter är lite snålt – och även att Adrian Erlandsson inte säger något.

Betyg: ****

Publicerad i Göteborgs-Posten 120516.

Dictator

Har Björn Gelotte i In Flames bytt karriär?

Hänger inte ihop

För den som är riktigt tuff räcker inte en medalj eller en titel – sålunda är diktatorn i det nordafrikanska Wadiya en amiral-general översållad av medaljer. Haffaz Aladeen (Sacha Baron Cohen) är okunnig och obildad men ändå övertygad om och uppmuntrad att tro att han är bäst på allt. Han skickar folk till avrättning med en enkel gest, har väggen full av foton på Hollywoodstjärnor han betalat för sex. Filmens första kvart är en kul parodi på maktfullkomlighet, en storslägga mot envåldshärskare. Alladeen håller tal om landets uranberikning som enbart, självklart, ska använda för fredliga ändamål – men börjar fnissa och har svårt att hålla masken. Konstigt att man aldrig sett det ske i verkligheten.

Diktatorn har inte som Borat och Brüno ett mockumentärt upplägg utan en handling, till och med en kärlekshistoria. Det innebär dock inte att det hänger ihop; den som börjar leta rimligheter eller karaktärsutveckling får snart ge upp.

På plats i New York för att tala inför FN:s generalförsamling blir Aladeen utsatt för en kupp av farbrodern (Ben Kingsley) och ersatt av en dubbelgångare. Utan sitt skägg är han bara en anonym flykting, som konspirerar för att få makten tillbaka. Rädderskan i nöden blir Zoey (Anna Faris), feminist och rättvisehandlare.

Baron Cohen har gjort en för sig typisk film. Huvudmåltavlan är diktatorer – och där är det väl är fritt fram – men han slår också mot amerikaner, araber och kineser, terrorister, affärsmän, feminister och världsförbättrare. Gränsen mellan att driva med stereotyper och rasism är inte alltid självklar. Att något är politisk inkorrekt kan ändå vara rätt befriande, med skämt som ”Är du gravid med en pojke eller är det en abort?” men ibland är humorn enbart osmaklig, eller plump och ointressant. Baron Cohen kan få till absurditeter och politisk satir – som helikopterscenen eller Aladeens tal till FN – men han är långt från att hålla en jämn nivå.

En guldstjärna för den effektiva och medryckande musiksättningen, med hits som Everybody hurts och 9 to 5 på arabiska, och förstås en hyllningssång till diktatorn.

Komedi

The Dictator

Betyg: **

Regi: Larry Charles

Med: Sacha Baron Cohen, Anna Faris, Ben Kingsley m fl

USA, 2012 (83 min)

Publicerad i Göteborgs-Posten 120516.

Cabin In The Woods

Det känns lite fånigt att bli så entusiastisk över en skräckfilm. Men jag är alldeles uppspelt. Och då är Cabin In The Woods ändå inte en perfekt film.

Grundstoryn är välbekant men berättelsen allt annat än skräckstandard. Fem ungdomar åker till en släktings stuga långt inne i den öde skogen för att festa, hänga och hångla. Inte ens den typiske rednecksnubben de träffar på vägen får dem att inse att skumma saker kommer att hända. Och skumma saker händer - både sådana som vi sett otaliga gånger i skräckfilmer och sådant som är helt oväntat. Någon övervakar dessutom allt som sker.

Joss Whedons och Drew Goddards film har varit otursförföljd och omtalad i flera år. Inspelningen startade redan 2009. I Sverige skulle den inte visas alls - men tack vare en fankampanj får vi se den. Tur är väl det. För det är se den man ska göra, inte titta på trailers och absolut inte läsa om den innan.

Whedon-typiskheter vilar tungt över hela filmen, som är en blandning mellan stereotyper och kitsch (medvetet, tror och hoppas jag) och briljans. Som vanligt återanvänder han skådisar från sina tv-serier, som Fran Kranz och Amy Acker, och som vanligt finns det ett budskap. "It's basically a very loving hate letter", säger Whedon till Total Film, och även en slags uppgörelse med skräckfilmen och det som Whedon inte gillar med den. Som ungdomar som uppför sig som idioter och tortyrpornografi. På flera plan handlar det om den fria viljan.

Det märks också att  kumpanerna från Buffy The Vampire Slayer och Angel har haft väldigt roligt, inte minst genom att skriva in representationer av sig själva (Hadley och Sitterson) och bryta mot alla sorters regler. Däremot noterar jag större objektifiering av den kvinnliga kroppen än jag är van vid hos Whedon - kanske en eftergift till genren, men ändå onödigt.

Den ärrade filmkritikern Roger Ebert noterar att "The Cabin in the Woods" has been constructed almost as a puzzle for horror fans to solve. Which conventions are being toyed with? Which authors and films are being referred to? Is the film itself an act of criticism?"


Det är klart det är en smart film. Det är ju Joss. Och att Buffy behövs även i den här världen står klart.


Skräck
Cabin In The Woods
Regi: Drew Goodard
Manus: Joss Whedon & Drew Goodard
Med: Kristen Connolly, Chris Hemsworth, Anna Hutchison, Fran Kranz, Jesse Williams, Richard Henkins, Bradley Whitford, Amy Acker
USA, 2012 (95 minuter)
Sverigepremiär 18 maj
Betyg: ****

Skilda Världar

Pittoresk urengelsk må-bra-läsning

Filmrättigheterna är sedan länge sålda. Det är svårt att tro annat än att Major Pettigrews sista chans blir en charmig urengelsk feelgoodfilm. Att hitta skådespelare som kan gestalta en pensionerad major som sätter artighet, plikt och ära över allt annat, en beläst pakistansk änka, en karriärsugen son, några nyrika amerikaner och en hoper fördomsfulla tanter borde vara lätt som en plätt. För att inte tala om den idylliska byn där allt utspelas.

Debutanten Helen Simonson, född i England men uppvuxen i USA, skildrar stereotyper från båda länderna med humor och bitskhet, men samtidigt som det ger trivsam läsning blir det också aningen mossigt för 2000-talet.

I öppningsscenen råkar majoren öppna dörren iklädd sin avlidna hustrus blommiga städrock – något som aldrig skulle kommit på fråga om han inte befunnit sig i chock efter broderns död. Utanför står mrs Ali, innehavare av byns butik och på jakt efter mjölkpengarna. Det handlar inte om kärlek vid första ögonkastet, ingen stormande passion – men något händer. De låtsas behöva varandra för skjuts eller råd, tar så småningom promenader och läser Kipling tillsammans.

Det borde inte vara något bekymmer med kärlek på äldre dagar, men i Edgecombe St. Mary finns det fasligt mycket konvenanser, skvaller och traditioner att ta hänsyn till, för att inte tala om släktingar. Särskilt för två personer som, på sitt sätt, är väldigt måna om det så kallade korrekta.

Parallellt med romansen finns bihistorier om ett arv och ett dyrbart gevär, om byns framtid och hur lorden ska klara sig, om generations- och kulturkrockar. På maskeradbalen ”En kväll vid stormogulens hov” kommer fördomar och klasstänkande upp till ytan. Var sak på sin plats och allt är frid och fröjd, men här skakas samhällets grunder. Åtminstone enligt vissa inblandade.

Simonson bjuder på må-bra-läsning med aningen mörka undertoner, men också förutsägbarhet och ett överflöd pittoreska engelska detaljer. Titeln ger mer associationer till romantik än den kamp som kärlek faktiskt kan vara och här blir – originalet heter Major Pettigrew’s Last Stand.

Bok: Major Pettigrews sista chans

Författare: Helen Simonson

Översättare: Katarina Jansson

Förlag: Forum

Publicerad i Borås Tidning 110510.

Eld

Apokalypsen kommer närmare


I dagarna utkommer Eld, uppföljningen på den uppmärksammade ungdomsromanen Cirkeln. En fin kombination av fantasy och realistisk svensk vardagstristess, skriver Bella Stenberg.

Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln blev en succé och välförtjänt August-nominerad. Otippat eller självklart – en fantasy för ungdomar fast förankrad i den nedgångna bruksorten Engelsfors.
I första boken började de utvalda – som då inte visste att de var häxor – gymnasiet. I Eld är det dags för andra året. Sommarlovet har gått förbi i ett slags stiltje, men också en onaturlig värmebölja. Som visar sig vara just onaturlig. Apokalypsen närmar sig. Demonerna har blivit starkare, skiljelinjen mellan världarna svagare, magin så närvarande att naturen börjar påverkas. Det är inte alltid lätt för de utvalda – från början var de sju, nu finns bara fem kvar – att skilja på problem skapade av magi och verklighet.

Eld är en fin kombination av fantasy och realistisk svensk vardagstristess och tonårsproblematik. Välskriven och svår att lägga ifrån sig. Såväl äventyret som människorna och relationerna driver berättelsen framåt. De flesta utvecklas och förändras, ibland motvilligt.
Platsen och persongalleriet ger tillfälle att fundera över fördomar och framtidsförutsättningar kring klass och kön, men också över grupptryck och ansvarsfrågor i förhål- landet mellan individ, grupp och samhälle. Författarna visar fortfarande tydliga influenser från Buffy the vampire slayer, men eftersom jag håller den för världens bästa tv-serie klagar jag inte. Att inte bara ha en utvald är ett smart drag – det ger fler att identifiera sig med. Den smarta nörden, den mobbade tjockisen, den slampiga snyggingen, den trasiga alternativa, den osäkra mobbaren – som alla förstås är mer än sina schabloner. Läsaren får komma dem närmare i takt med att de lär känna sig själva bättre.
Däremot hade jag gärna sett lite tydligare återknytning till första boken. Vilka är de fem? De får nästan växa fram på nytt. Samtidigt får jag en känsla av att många kommer att se Eld mer som Linnéas bok (eller vem man har som favorit) än som en gruppskildring.

Men möjligheten till perspektivbyten och gruppens sammansättning är inte bara en av bokens styrkor – ensamma skulle tjejerna aldrig ha klarat sig. Inte nog med att de måste försöka förhindra apokalypsen (och gå i gymnasiet och ha ett kärleksliv) – de har mycket emot sig. Inte bara sina inbördes olikheter och inre tvivel utan även det maktfullkomliga Rådet (med ansvar för magi), gruppstyrda tonåringar och vuxenvärlden. Eld överraskar med ett par oförmodade vändningar: fienden – eller räddaren – är inte alltid den väntade.

LITTERATUR
Eld
Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Rabén & Sjögren

Publicerad i Upsala Nya Tidning 120505.