Bloody Kisses

När alla andra redan är halvvägs in på andra säsongen väntar jag med spänning på kvällens SVT-premiär. Konstigt nog har jag faktiskt inte sett True Blood alls (jag räknar inte ett halvt avsnitt dubbat på italienska...)

Boken Dead Until Dark, som teveserien är baserad på, läste jag förra sommaren, och den tillhör de smartare i genren vampyrchicklit. Eller urban fantasy eller vad den nu kallas. Då gjorde jag även en kort intervju med författarinnan Charlaine Harris. Hon gillade inte alls att jag nämnde ordet chicklit i samma andetag som hennes böcker.

The Resistance

Om en knapp månad, den 16 september, släpps Muses nya platta The Resistance.

Tidigare i somras var jag i Como, där Matt Bellamy har sin studio, och hörde hela albumet samt träffade trion.
Intervjun från Italien publiceras i Sweden Rock Magazine 64 (i butik 1 september).

Här kommer en låt-för-låt-genomgång av hela plattan.
För att sammanfatta har Muse än en gång visat att de behärskar hela registret från klassisk musik via pop till metal – med en progressiv infallsvinkel.

Uprising
Första singeln – titellåten och Undisclosed Desires var de andra kandidaterna – är en omedelbar låt (och en omedelbar favorit) med en arenastor refräng. Matt Bellamy har kallat den en ”heavy rock-take on Goldfrapp". Jag hör även Marilyn Manson (wah-wah-rytmiken) och Doctor & The Medics (handklappsrytmen). Metal, synth, retrodisco och en fin flört med signaturmelodin till Doctor Who.
Lagom mycket välkänt Muse, lagom mycket nytt, men inget av det symfoniska som finns i många andra av spåren.
Matt Bellamy sjunger i ett ovanligt djupt röstläge, och texten knyter ihop hans verklighet med temat som stora delar av skivan har. Revolution och tankepolis. ”They will not control us/We will be victorious”. Muse i ett nötskal?
Lyssna på Uprising här.

Resistance
Vid första lyssningen är jag skeptisk, andra gången faller jag. Det här kommer att bli en favorit.
Ett ”stort” pianointro, en vacker melodi. Även trummorna blir melodibärande. Efter den lugna inledningen kommer ett bryt som gör att det klingar som en helt annan sång, med drivande gitarrer och fullt ställ. Matt rör sig mot de högre tonerna, och refrängen är typisk Muse, en motståndslåt: ”Love is our resistance”.

Undisclosed Desires
Ännu ett nytt sound – new wave med inslag av r’n’b. Japp, det funkar. Tankarna går först till Depeche Mode men också till förra plattans Supermassive Black Hole. Inslag av new wave, med stråkar och kul basgång (men inte lika spännande för trummisen). En mörk låt som nog ska föreställa sexig. Inte nog med Muse-känsla för att passa som första singel – men kan vidga fangruppen om den släpps senare.

United States Of Eurasia (+ Collateral Damage)
Drygt en minut in i låten skriver alla de sju journalister som är med på förhandslyssningen i studion Queen i sina block. Jag gör det med versaler. Det är som om Freddie Mercury dyker upp med Bohemian Rhapsody i sällskap. Fast på Muses eget sätt.
Låten börjar vackert med piano och stråkar, innan det brakar loss. Det är överraskande första gången – sedan inser man att det passar in. Ormtjusartongångarna som följer är just tjusande.
Fläskigt, mörkt och hårt, och helt over the top. Matt använder sin efterlängtade falsett.
Påhänget Collateral Dmage är piano på romantiskt vis.
Första gången är det svårt att ta låten på allvar, men man vänjer sig. Och den visar det är lika bra att ge upp tanken på att förstå Muse. Ett exempel på deras ständiga överraskningar.
Lyssna på United States Of Eurasia här.

Guiding Light
Trion fläskar på igen. Guiding Light påminner en aning om Anthem (Tommy Körberg i Chess) med ett solo som från en hårdrocksballad. Det är också lite av en fortsättning på Invincible.
Bra – men inte högsta Muse-standard.

Unnatural Selection
Bandet på sitt episka humör – och det hörs första sekunden att det är Muse. Låten öppnar med kyrkorgel, men övergår snart till att bli plattans mest metalliska. Det är hårt och snabbt, och påminner bitvis om System Of A Down. Med en melodi som ibland liknar ABBAs Lay All Your Love On Me. En höjdpunkt, och ännu en låt som ändrar skepnad.

MK Ultra
”How many lies will you create?” Kärlek är ett av plattans teman, även det andra är uppenbart. En snabb låt med mycket elektronik, men hård ändå. Lite Queen. Åttiotalet sticker fram sitt huvud igen. Enkelt men effektivt, men inte ett av plattans starkaste spår.

I Belong To You (+ Mon Coeur S’ouvre A Ta Voix)
En sång som hette Delilah så sent som vid lyssningsträffen. Titeln kommer från den franska operan Simpson och Delila (Camille Saint-Saëns, 1835-1921) och innehåller även delar av den. Låten har en udda rytm, innehåller piano och stråkar och till och med en klarinett.
En låt som det skulle gå bra att dansa till, fastän det inte är en danslåt.
Matt tar nästan i så att han överdriver, med darr på rösten. Ändå är det någonstans innerligt. ”You are my muse”. Japp, det handlar om fästmön.
Däremot är det väldigt svårt att förstå Matts franska när han sjunger från operans libretto.

Exogenesis : Symphony Part I (Overture)
Muses mest ambitiösa projekt hittills – och det vill inte säga lite. En minisymfoni i tre delar, där Matts förkärlek för Chopin och Liszt är tydlig.
Exo betyder ungefär yttre, i det här sammanhanget något som inte är jorden, genesis betyder skapelse. Alltså en rymdfärd, en ny början för mänskligheten på en ny planet.
Del ett börjar med bisvärmsstråkar och filmisk känsla. Melodierna i piano och stråkar är traditionella, men den musikaliska omgivningen är annorlunda när det byggs på med elektriska instrument. Den instrumentala inledningen är lång, sången, när den väl kommer, nära falsettrakterna.
Muse lyckas förena det klassiska med det moderna. Det är inte en rocklåt med symfoniorkester, det är en sann sammanslagning.

Exogenesis : Symphony Part II (Cross Pollination)
Piano, stråkmatta och sång. Del två växer till något stort och pockande enligt typisk Muse-modell. Kunde ha platsat på Black Holes And Revelations. Med pianot som länk kommer det in mer rock. Progressivt i ordets rätta mening.

Exogenesis : Symphony Part III (Redemption)
Pianot fortsätter vara länken, med ett stegvis komp och en luftig melodi. Stråkarna tillkommer och låten växer återigen. Slutet är ett sorgset piano som tonas ut. En nästan tvekande avslutning. Men orden ”We’ll get it right” gör att skivan trots allt slutar med en hoppfull ton.


Hotellutsikt över Comosjön.


Utsikt över Comosjön när kvällsregnet närmar sig.


Utsikt över Comosjön när kvällsregnet har anlänt.

Diamonds And Rust

Vissa låtar har "det", även i olika versioner. Som Diamonds And Rust.
Den skrevs av den amerikanska folksångerskan Joan Baez 1975. I höst kommer hon till Sverige, den 31 oktober till Göteborg och den 3 november till Stockholm. Då hoppas jag att få höra bland annat den låten.

Tills dess: originalet samt en lyssningsvärd cover. Och en väldigt kort cover.

A Hard Rain’s A-Gonna Fall

Jag satt hemma och knöt skorna för att gå på festival – då kom regnet. Inget stillsamt duggregn, tyvärr, även om det under Calexico höll sig någorlunda i schack.
Deras konsert var nästan så långt från det torra och röda Arizona som man kan komma, även om bandet lyckades återskapa landskapet emellanåt. Deras blandning av amerikanskt och mexikanskt, av country, filmkänsla och latinoromantik kändes uppbygglig en dag som denna. En höjdpunkt i all sin enkelhet.

Under Vampire Weekend – goda idéer, men de får inte riktigt till det – regnade det däremot löjligt mycket. Alldeles för mycket.

Därför blev det en paus (och jag kunde höra festivalmusiken hela de femton minuternas gångväg hem) tills det var dags för Amadou & Mariam. Även de hade mått bättre av lite solsken (det syntes en glimt mot slutet) men hälsade oss ”Welcome to Mali” och spelade en hel del låtar därifrån. Lite för många för min smak, eftersom jag föredrar Dimanche à Bamako. Det var också La Réalité därifrån som gjorde störst succé.
Det blev inte en lika stor fest som när jag sett dem tidigare, men rätt bra hålligång – särskilt på de två körtjejerna som knappt stod stilla en sekund.
Trots allt bland det bästa på festivalen.

Wolfmother konkurrerade med den malinesiska duon och Basement Jaxx, men lockade mycket folk till tältet ändå. Kanske finns det ett större behov av ren rock på festivalen än vad arrangörerna tror. Skönt att höra deras Led Zeppelin-riff som omväxling.

Även Basement Jaxx var kul – en stund. Med ett ordentligt drag på och framför scenen, och en drift med många klichéer. Jag gillar dem när det blir hårt, som i Where’s Your Head At – men det innebär inte att jag vill höra dem överrösta allt annat på festivalområdet vart jag än går.

My Bloody Valentine var säkert trevligt för dem som ville ha en heltäckningsmatta av gitarrer. Det var inget jag var på humör för. Då var Lily Allen bättre. Inte en artist av den kaliber en festival av den här storleken – 25 000 besökare – borde ha, men en kul och positiv avslutning.

Sedan räckte det för min del. Att se alla Teddybears-klistermärken på stan räckte gott för mig.
Sålunda blev Way Out West 2009 en festival utan någon riktigt stor upplevelse för min del, men ganska många småtrevliga.

Go West

Sommarens sista festival, Way Out West i Slottsskogen i Göteborg. Över 20 000 besökare. Så mycket folk leder till långa köer, alldeles särskilt under Wilco-konserten då det verkade som om precis alla bestämt sig för att äta samtidigt. Jag har nog aldrig sett så långa köer på en festival. Eller för den delen, så välordnade.

Tyvärr kunde jag inte gå till festivalområdet så tidigt som jag önskat under fredagen, så jag missade både Vivian Girls och Seun Kuti. En konsert som många lovordade efteråt men som jag bara hann se ett par låtar med var Band Of Horses (numera med svensk gitarrist). Det lät bra. En varm och välkomnande stämning. Det kommer nya chanser att se dem snart, sa en så kallad ”person med insyn”. Skönt att höra.



Att Robyn är en stjärna råder ingen tvekan om. Hon behöver inte omge sig med en massa gäster, som den här eftermiddagen, men det är en kul bonus, och lovvärt att hon satsar. Ingen skugga faller över henne, men den här spelningen – med start 17.40 – befann hon sig i fel omgivningar, med en stor ljusblå himmel och solsken. Hon platsar bättre inomhus, med mer klubbkänsla. Det ska bli intressant att se vad hon hittar på framöver.

Antony & The Johnsons – fast det var ju bara Antony – tillsammans med Göteborgs Symfoniker måste vara festivalens mest omtalade bokning. Uppslutningen var stor, och illskriken oväntat många. Vackert med hans sköra röst mot stråkarna, och ännu mer varm och välkomnande stämning.

Att Glasvegas och Röyksopp krockade var oväntat smärtsamt. Men det var faktiskt norrmännen som vann. Skottarna är ett litet rockband på en stor scen, med allt vad det innebär. Absolut inte dåligt, men inte elektrifierande.

Arctic Monkeys – faktiskt med färre åskådare än Robyn – visar återigen att britter är bra på den där sortens pop som rör sig i gränslandet mot rock. Kanske var det önskedrömmar, men jag tyckte mig kunna urskilja aningen Gorky’s Zygotic Mynci i dem. Vilket ledde till att jag fick lust att gå hem och lyssna på mellanledet The Coral. Underliga äro musikens vägnar.

Årets WOW har inte några tunga namn som de tidigare upplagorna, vilket gör hela programmet plattare. Många band att se en liten stund av – men få som jag verkligen måste se. Idag ser jag fram emot Calexico och Amadou & Mariam. Samt hoppas att den blygrå himlen inte öppnar sig alltför olägligt.

Words

En ny krönika i Göteborgs-Posten. Om våldtäkt och ord som språkliga handlingar.

Och en fantastisk låt som samma ämne.

Up In Flames

Jag tjatade på dem om det förra sommaren på Metaltown - att de borde boka Scandinavium istället för Lisebergshallen. Så blev det inte då, men nu är det dags. Den 12 december spelar In Flames för första gången på Scandinavium. Att de klarar stora arenor vet vi redan, hoppas bara att publiken inte handlat upp alla pengar på julklappar.

In Flames spelar även den 11 december i Stockholm, och den 14 december i Malmö, allt som en del av Taste Of Chaos-turnén som de, åtminstone här, headlinar.

We All Stand Together

Batina The Hidden.

Den serietidning jag oftast läser är Buffy The Vampire Slayer Season Eight. Vad annars?

Nyligen har jag också läst The 99, skapad av kuwaitern Naif al-Mutawa. Efter sitt arbete med tortyroffer började han fundera över vilka som egentligen är hjältar, och elfte september fick honom att vilja ta tillbaka sin religion. Så hjältarna i The 99 är ett kollektiv, inte den ensamma, (åtminstone ibland) grubblande västerländska superhjälten. Fast de 99 - döpta efter Allahs 99 sköna namn - är västerländska på många andra sätt.

Här är min recension i Göteborgs-Posten.

Celebration

Madonna igen. Andra kvällen var bättre. Inte för att andra kvällen på Ullevi alltid är bättre, utan för att publiken ryckt upp sig något. Det här var ju trots allt den "första konserten", den som biljetterna släpptes först till och den som de stora fansen gick på.

Upplägget var förstås exakt likadant - fast jag såg Madonna dra handen genom håret ett par gånger, och så tog hon på sig en rutig hatt från publiken - men det var fortfarande fascinerande (för tekniken och perfektionismen) och underhållande. Skulle faktiskt gett en fyra i betyg för den här kvällen, trots ojämnheterna.
Bäst: Give It 2 Me och Like A Prayer. Gillar också She's Not Me som är en smart kommentar och uppgörelse med Madonnas tidigare stilar. Man ska skilja på artist och person.

Och så syns jag på bild på Charlotte Perellis blogg. Hörde henne kommentera att hon hamnat mitt på pressläktaren. Tydligen fotograferade hon den också.

Like a virgin

Jag har inte sett Madonna live förut. Kan väl inte direkt påstå att jag väntat i nitton år, men jag såg fram emot lördagens Ullevispelning, och fick på många sätt mina förväntningar uppfyllda.
Madonna bjöd på show, inte på konsert, och på en extremt välregisserad sådan.

Min recension - med en trea i betyg - finns att läsa i Upsala Nya Tidning.

De flesta svenska recensioner har annars varit ljumma, och framför allt klagat på bristen på publikkontakt. Vilket är lustigt med tanke på att tidningarna innan spelningen lanserat och bedömt Madonna som just en artist man ska titta på, en visuell upplevelse, och inte någon man ska nå kontakt med. De har betygssatt hennes videor och hennes kläder, men inte musiken eller recenserat alla skivorna.

Har också sett en massa gnälliga läsarkommentarer som tyder på brist på insikt - att jämföra Madonna med Bruce Springsteen eller U2 är rätt löjligt. Det är inte samma sorts artister, och man ska inte ha samma sorts förväntningar när man går på konserter med dem. Då får man skylla sig själv om man blir besviken (jag hade i och för sig tyckt att det vore rätt kul att se Springsteen i synkroniserad dans).

Jag ser fram emot att se Madonna igen ikväll. Även om upplägget är exakt det samma.

My generation

Jenny Diski är en briljant författare. Med ett krispigt språk och en torr brittisk humor, som hon sprider även i de svartaste stunder - och sådana finns det gott om i hennes böcker, både romanerna och resebiografierna.

Hennes senaste alster är en essäbok om sextiotalet, The Sixties. Den - och åttiotalet - har jag skrivit en krönika om i dagens Göteborgs-Posten.

Uprising

Nu har inledningslåten och första singeln från Muses kommande album The Resistance börjat spelas på radio. Uprising är en omdedelbar låt med arenastor refräng.

Matt Bellamy har kallat den en "heavy-rock take on Goldfrapp". Själv tänker jag delvis på Marilyn Manson och Doctor & The Medics. Men jag lovar, Uprising är riktigt bra, och saknar - på gott och ont - Eurasiachocken.

Texten knyter ihop Bellamys verklighet med temat som stora delar av skivan har.

Revolution och tankepolis. "They will not control us / We will be victorious". Det låter väl som Muse i ett nötskal?

Framöver gäller det att hålla ögonen på BBC Radio 1, där Muse ska spela gamla och nya låtar hos Zane Lowe den 16 augusti. Musik som ska gå att höra senare på hemsidan.

Tills dess - lyssna på 36 sekunder på Youtube eller ladda ner Uprising här.

Live Under A Blood Red Sky

Den andra konserten var tydligen bäst. För så är det. Alltid. Skrev en lokal recensent.
Och tog på så vis udden ur sin egen recension - för vad är vitsen med att recensera något om man redan innan bestämt sig?

Ullevikonserter spelar tydligen i en helt egen liga - man behöver inte ens titta på statistik för att veta att femmor i betyg är mycket vanligare än på andra arenor. Förmodligen oftast inte ens för musikens skull, utan för massupplevelsen (masspsykosen skulle jag skriva om jag vore elak).

Utifrån låtlistan passade i alla fall U2s första kväll mig bättre. Här är min recension från fredagens U2-konsert.

Fick inte plats att nämna de patetiska tecknade fredsduvorna som flög runt på storbildsskärmen - inte för att de påverkade betyget, men eftersom det visar att Bono helt tycks sakna självhumor. Samtidigt som jag gillar att U2 numera har ett budskap som de står för så finns risken att det blir för mycket, för sockersött inbakat. Tyvärr tror jag inte att den burmesiska diktaturen tittar på deras starka ställningstagande för Aung San Suu Kyi i Walk on. Men om resten av världen - eller runt 50 000 personer per konsert - ser, så kanske det leder någonvart ändå.


Den här låten hade jag i och för sig gärna sett.

City Of Blinding Lights

Klon i Barcelona.

Den där klon ovanför Ullevi har synts ett tag. I dagsljus såg den mest fånig ut. När kvällen och U2 väl kom var det enklare att förstå poängen med den futuristiska bläckfisk/rymdskepps-scenen. Framför allt eftersom ljudet på konserten var ovanligt bra.
Däremot hade jag förväntat mig mer visuellt av spektaklet. Stämningsmässigt också.

Min recension publiceras i Upsala Nya Tidning. Länk dit kommer när den är utlagd.
Vertigo och Sunday Bloody Sunday var i alla fall några av höjdpunkterna. Och Bono pratade en hel del svenska.