A Hard Rain’s A-Gonna Fall

Jag satt hemma och knöt skorna för att gå på festival – då kom regnet. Inget stillsamt duggregn, tyvärr, även om det under Calexico höll sig någorlunda i schack.
Deras konsert var nästan så långt från det torra och röda Arizona som man kan komma, även om bandet lyckades återskapa landskapet emellanåt. Deras blandning av amerikanskt och mexikanskt, av country, filmkänsla och latinoromantik kändes uppbygglig en dag som denna. En höjdpunkt i all sin enkelhet.

Under Vampire Weekend – goda idéer, men de får inte riktigt till det – regnade det däremot löjligt mycket. Alldeles för mycket.

Därför blev det en paus (och jag kunde höra festivalmusiken hela de femton minuternas gångväg hem) tills det var dags för Amadou & Mariam. Även de hade mått bättre av lite solsken (det syntes en glimt mot slutet) men hälsade oss ”Welcome to Mali” och spelade en hel del låtar därifrån. Lite för många för min smak, eftersom jag föredrar Dimanche à Bamako. Det var också La Réalité därifrån som gjorde störst succé.
Det blev inte en lika stor fest som när jag sett dem tidigare, men rätt bra hålligång – särskilt på de två körtjejerna som knappt stod stilla en sekund.
Trots allt bland det bästa på festivalen.

Wolfmother konkurrerade med den malinesiska duon och Basement Jaxx, men lockade mycket folk till tältet ändå. Kanske finns det ett större behov av ren rock på festivalen än vad arrangörerna tror. Skönt att höra deras Led Zeppelin-riff som omväxling.

Även Basement Jaxx var kul – en stund. Med ett ordentligt drag på och framför scenen, och en drift med många klichéer. Jag gillar dem när det blir hårt, som i Where’s Your Head At – men det innebär inte att jag vill höra dem överrösta allt annat på festivalområdet vart jag än går.

My Bloody Valentine var säkert trevligt för dem som ville ha en heltäckningsmatta av gitarrer. Det var inget jag var på humör för. Då var Lily Allen bättre. Inte en artist av den kaliber en festival av den här storleken – 25 000 besökare – borde ha, men en kul och positiv avslutning.

Sedan räckte det för min del. Att se alla Teddybears-klistermärken på stan räckte gott för mig.
Sålunda blev Way Out West 2009 en festival utan någon riktigt stor upplevelse för min del, men ganska många småtrevliga.