Bästa Simpsonsintrot!
Guillermo del Toro i högform.
torsdag 10 oktober 2013
fredag 4 oktober 2013
Through The Never
När
filmen är slut vet jag fortfarande inte vad Metallica vill. Eller varför.
Konsertdelen – den dominerande – är en Metallicakronologi inte bara i
hårdrockshits utan även i bilder, med gamla specialeffekter som statyn av Fru
Justitia som faller sönder och scenarbetare som, just det, faller. Med gruppen
på en scen i arenans mitt används 3D-formatet inte för spektakulära effekter,
utan för närhet. Och så här nära är svårt att komma på en riktig konsert.
Men
musiken bryts av ett slags handling. Det börjar kul, visar prov på självhumor.
En ung roadie (Dane DeHaan) ser James Hetfield köra en specialgjord bil, Kirk
Hammett koncentrerat spela gitarr och Rob Trujillo krabbgå med basen samt blir
blängd på av en tuggande Lars Ulrich. Han får i uppdrag att hämta något som är
viktigt för bandet. Där startar förvirringen med apokalyptiska scener; hetsande
kravallpoliser, en maskerad mobb, en av apokalypsens ryttare. Inte ens symboliskt
sett – hårdrockarens klassiska utanförskap och underläge – lyfter det musiken.
Mest förbryllar det .
Som
konsertfilm är Through the never däremot enastående, och inte bara för att
Metallica är en högklassig liveakt. Efter One höjer jag till och med händerna
för att applådera innan jag minns att jag sitter i en biostol.
Bella
Stenberg
Konsertfilm
Metallica: Through the never
Regi: Nimród Antal
USA,
2013 (94 min)
Betyg: ***
Premiär 7 oktober 2013
Filmrecension publicerad i Göteborgs-Posten 131004.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)