Through The Never

När filmen är slut vet jag fortfarande inte vad Metallica vill. Eller varför. Konsertdelen – den dominerande – är en Metallicakronologi inte bara i hårdrockshits utan även i bilder, med gamla specialeffekter som statyn av Fru Justitia som faller sönder och scenarbetare som, just det, faller. Med gruppen på en scen i arenans mitt används 3D-formatet inte för spektakulära effekter, utan för närhet. Och så här nära är svårt att komma på en riktig konsert.

Men musiken bryts av ett slags handling. Det börjar kul, visar prov på självhumor. En ung roadie (Dane DeHaan) ser James Hetfield köra en specialgjord bil, Kirk Hammett koncentrerat spela gitarr och Rob Trujillo krabbgå med basen samt blir blängd på av en tuggande Lars Ulrich. Han får i uppdrag att hämta något som är viktigt för bandet. Där startar förvirringen med apokalyptiska scener; hetsande kravallpoliser, en maskerad mobb, en av apokalypsens ryttare. Inte ens symboliskt sett – hårdrockarens klassiska utanförskap och underläge – lyfter det musiken. Mest förbryllar det .

Som konsertfilm är Through the never däremot enastående, och inte bara för att Metallica är en högklassig liveakt. Efter One höjer jag till och med händerna för att applådera innan jag minns att jag sitter i en biostol.

Bella Stenberg

Konsertfilm

Metallica: Through the never

Regi: Nimród Antal

USA, 2013 (94 min)

Betyg: ***

Premiär 7 oktober 2013

Filmrecension publicerad i Göteborgs-Posten 131004.