O Canada!

O Canada: The Tea Party. Rush. Tegan & Sara. Margaret Atwood. Alanis Morissette. Shania Twain. Michael Slade. Världens godaste pizza med fikon och lyxbacon. Niagarafallen. Anne på Grönkulla. Melissa Auf Der Maur. Degrassi. Mer Degrassi. Michael Ondaatje. Atom Egoyan. David Cronenberg. Buffy Sainte-Marie. The New Pornographers. k d lang. William Gibson. Neil Young. Joni Mitchell. Avril Lavigne. Helix. William Shatner. Rufus Wainwright. Martha Wainwright. Voivod. Kittie. Lee Aaron. Loreena McKennitt. Billy Talent. Arcade Fire. Alice Munro. Leonard Cohen. Steam Whistle. Donald Sutherland. Ridande polisen. Sarah Chalke. CN Tower. The Hidden Cameras.

No Canada: OS i alldeles för många dagar. Äntligen slut i natt!

Crazy Horses

Den här helgen är det hästfest på Scandinavium, Gothenburg Horse Show. Hjulbenta ryttare, småtjejer i stim och massa modiga hästar.
(Ja, modiga, skulle du våga eller kunna hoppa över ett hinder på 160 centimeter om din mankhöjd var 162 centimeter?!)

Men hur spännande själva hopptävlingarna än är, särskilt de på tid när ryttarna verkligen satsar (det höll på att gå illa för Pius Schwizer och Ulysse som nästan ramlade på knä in i sista hindret) är det nog ändå prisutdelningen som är mest underhållande.

De sex högst placerade får komma ut på arenan och ställa upp sig. Som bäst brukar en häst stå lugnt och stilla. En stund. Igår gav vita stoet Adermie nästan en lippizanershow genom att hoppa runt på både två och fyra ben. Under torsdagens sista prisutdelning tappade Pius Schwizers andra häst Ulysse snabbt tålamodet och steppade ilsket på plats. Linda Heeds Touch var så lättrörd att skötaren fick följa med ut och leda runt, runt. De andra går i sidled, i cirklar, på långpromenad eller slänger surt med huvudena.
Den enda helt igenom coola var Rolf-Göran Bengtssons vinnare Casall La Silla.

Till det kommer att någon gubbe från ett av de sponsrande företagen som inte alls vet något om hästar och närmast ser rädd ut ska skaka hand och dela ut ett pris. Och vinnaren på sin nervösa häst som måste hålla i till exempel en stor blå och säkert dyr vas med enhandsfattning.

Tänk om prisutdelningar för människor kunde vara lika roliga. Trean springer och gömmer sig, tvåan studsar jämfota och ettan blir rädd för medaljen...

Doppelgangland

Ikväll klockan 21.00 visas Southland Tales på TV6.
Om det inte vore för att Sarah Michelle Gellar (jaja, Prinze) haft en av huvudrollerna skulle jag förmodligen aldrig ha sett filmen. En ambitiös men förvirrad nutids/framtidsdystopi om Hollywood, USA och jordens undergång, mystiska dubbelgångare och aktivister, och som är alldeles för lång och inte håller ihop ordentligt.

Med tanke på vad filmen vill handla om, skådespelarna och regissören Richard Kelly borde varit den varit bättre.
Sarah Michelle som porrstjärnan och entreprenören Krysta Now är i alla fall kul att se. Både för sina citat - "Scientists are saying that the future is going to be far more futuristic than they originally predicted." - och de musikaliska framträdandena. Ett soft men ödesmättat ombord en zeppelinare - lagom till världen som vi känner kanske går under (ett tema som känns igen från Buffy!) - och så förstås den underhållande Teen Horniness Is Not A Crime.

Popcorn

På måndag släpper Muse sin tredje singel från Resistance, och den här gången blir det titellåten. Vars refräng kanske är den bästa på hela plattan.

Eftersom Muse är ett riktigt rockband släpper de en riktig singel med flera b-sidor. Tyvärr går det ju inte längre att bara promenera in i en skivaffär och handla den...

Här finns Tiestos remix av The Resistance (originalet är mycket bättre!), här finns den långsamt elaka covern på Prague av Mega City Four och här finns den ganska hysteriska livefavoriten Popcorn. Ja, det är "den" Popcorn.

A Cold Day In Hell

Nästa vecka släpper ett av mina favoritband nytt. We Are The Void är Dark Tranquillitys nionde album.

Som alltid börjar bandet med en stark inledning, Shadow In Our Blood.
Videon är inspelad i ett mörkt och kallt Finland. Som om vi inte har nog med snö i Göteborg?

Back In The U.S.S.R.

Ibland leker jag, ytterst flyktigt, med tanken på vem jag skulle vara om jag hade blivit född någon annanstans. Fast om jag, vilket förstås är omöjligt, ändå vore jag. Märkligt nog dyker tanken oftast upp när jag ser någon amerikansk film eller teveserie i hierarkisk och klickindelad skolmiljö.
(Kan det ha något att göra med att handlingen där sällan är så fängslande som den borde vara?)

Mer närliggande vore att fundera över vem jag hade varit om jag fötts i Sovjetunionen. Om min mamma inte lämnat Estland.

Jag hade i alla fall inte levt det liv som Maria Nikolajeva levde. Den välkända professorn och barnboksexperten skriver i Om hur jag växte upp under diktaturen om just det som titeln anger. Men kanske ännu mer om hur det var att växa upp i den ryska överklassen under diktaturen.

Min recension, publicerad i GP, finns här.

Svinet

En roman med bara osympatiska människor, kan den verkligen vara värd att läsa?

Jodå. I Åsa Grennvalls nya serieroman Svinet, om människors osäkerhet och ångest, osunda relationer och en misshandlande man, tar svärtan över på alla plan. Utom det färgglada omslaget, där Grennvall med sitt broderi sällar sig till raden av svenska författare som använt sig av Den döende dandyn på senare tid.

Min recension, från GP, finns här.

Ain't No Grave

Från Kyrkogårdsboken.

Neil Gaiman är en talangfull man. Oavsett om det gäller vuxenböcker, att vrida på det vardagliga som i Coraline eller att balansera på gränsen mellan de levande och döda i en varmhjärtad skräckbok för ungdomar, som nya Kyrkogårdsboken. Den har jag recenserat och berömt i GP.

Och apropå gkyrkogårdar, så finns Johnny Cashs "nya" låt Ain't No Grave tillgänglig att höra hos Lost Highways Records.

Fashion Victim

Tyvärr hann jag inte se så mycket på filmfestivalen, men jag hann i alla fall med Sally Potters nya film Rage. En film om modeindustrin, kändishysterin, egoism och nya, snabba medier. Ett modehus ska ha visning, men catwalken förvandlas till rena krigsscenen.
Den unge studenten Michelangelo filmar alla inblandade med sin mobil, säger att det är till ett skolprojekt men lägger ut det på internet. Det for oväntade konsekvenser.

Jag håller med om det min kollega Maria Domellöf-Wiik skriver i sin recension: "Oheliga allianser mellan pr-maskineriet, mediaindustrin och designbossarna blottläggs med en filmestetik som bevisar att less is more. Judi Dench är obetalbar som cynisk modeskribent och Jude Law rent fantastisk som transexuell kändismodell."

Men vad som också är viktigt - väldigt viktigt - att påpeka är att Rage enbart består av Michelangelos filmklipp. Alltså närbilder eller halvkroppsbilder mot enfärgad bakgrund. Det kräver att man är förberedd för att kunna uppskatta det hela filmen igenom... och till och med då riskerar det att bli enformigt.

Road Salt

Orkar man verkligen bry sig om det där stora spektaklet som någon i år tydligen bestämt ska kallas "Mello"?

Ja, lite. Åtminstone en vecka. Men Melodifestivalsöverdoseringen kommer snabbt, särskilt med tidningarnas hjälp (stjälp).

Att proggiga hårdrockarna Pain Of Salvation ställde upp överraskade, men de gjorde det med äran i behåll (om man räknar bort kläderna...) Någon metal var det förstås inte, men det rådde heller ingen tvekan om att det var en sångare som visste vad han gjorde och en låt som i sammanhanget kändes ovanligt äkta och innerlig. Jämför bara med Jessica Anderssons standardballad...

Att Pain Of Salvation var uträknade på förhand förvånade mig, särskilt efter att jag hört låten. Att de gick vidare förvånar mig däremot inte. På något sätt ger det lite hopp. Och det vore ju trevligare om Melodifestivalen - som den för barn, där upphovsman och artist är samma person - handlade om låtskrivare lika mycket som framförande.

Nästan lika roligt som att skratta konstiga kläder eller låtar är peka finger åt de proffstyckare som gissar fel. Till exempel att Anders Ekborg sliskiga låt var självklar att gå vidare. Tur att han inte gjorde det! (Och vem det nu var av Ebba och Annika som twittrade iväg en Jesuskommentar om Daniel Gildenlöw borde sparat den en låt...)

Salem al Fakirs musik är jag inte överhövan förtjust i, men att hans skönt proggiga låt gick direkt till Globen var väl inte så konstigt? Ibland kanske det räcker med kvalitet. Fast tyvärr verkar det ofta, som i fallet Ola, handla om att ha rätt sorts fans.

Hur det går framöver vet jag inte om jag orkar bry mig om. Men den europeiska finalen brukar vara rolig.

Och om någon undrar, Pain Of Salvation brukar inte låta majoriteten av bandet sitta och vila ihopkrupna på scen.