Enjoy The Silence

Ännu en festival går i graven - Arvikafestivalen ställer in och ansöker om konkurs. Synd. Jag gillade inriktningen, specialseringen. Men de hann i alla fall boka sitt drömband: Depeche Mode.

Jag var bara där ett par gånger (och bodde som tur var aldrig på campingen). Bland mina starkaste minnen finns inte konserterna utan intervjun med världens vackraste människa, Melissa Auf Der Maur. Men det var ett ypperligt tillfälle att hänga med i vad som hände på syntscenen, och bland alla utländska storheter var det ändå ett svenskt band som mest personifierade festivalen.

Riding The Dragon

Vem kan man lita på?

Genom hålet där garderoben nyss stod ser Arteil Krill ett öde gräslandskap och långt, långt bort, en drake i dimman. Peter Bergting har under många år gjort omslag till böcker och rollspel, han har illustrerat bland annat Jens Lapidus Gängkrig 145 och den egna serieromanen The portent, och det märks i hans romandebut att han varit en flitig fantasyläsare. Han kan genrereglerna, följer dem lagom mycket och men skruvar också en aning på beståndsdelarna. Både vad gäller magi och maktkamper, varulvar och annat oknytt, som familjens hund Briar som märker att han inte alls är någon hund.

Arteil har vuxit upp i lilla lugna Gopnyk med sin far. Men det finns ett hål i hans liv – när han var fem år försvann hans tvillingsyster Malda. Tror han. Och det är mycket som inte är som det verkar i världen Arzakkali. Tio år senare är det just Malda som dyker upp genom portalen bakom garderoben. Hon behöver broderns hjälp med något mystiskt, och drar honom med till staden Morwhayle, rikets maktcentrum.
I grunden handlar det om en kamp mellan ont och gott, men det är långtifrån självklart vem som tillhör vilken sida, eller vem som egentligen lurar och utnyttjar vem. Alla verkar ha dolda syften. Inte minst draken Gorgobestor (namnet låter som ett kasst hårdrocksband!), en typisk drake med både integritet och underhållningsvärde. Humor liksom Bergtings bildtänk livar upp berättelsen, men det förekommer klichéer och flera personskildringar saknar fördjupning.

Att Arteil inte är någon fullfjädrad hjälte är skönt, men emellanåt är han för snäll och godtrogen. Det får mig att sympatisera mer med Malda, som lämnades av fadern på ett sjukhus, adopterades av den onde Häxmästaren och växte upp i otäcka Murlegh, de dödas och odödas stad. Hon utmålas som både starkare och mer osäker, och att hon uppmärksammar och vill förändra sin världs kvinnofientlighet är uppfriskande. Så visst kommer jag att läsa även seriens nästa två delar.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110622.

I'm Not A Princess

Prinsessor och drakar utmanar könsrollerna

Trots många föräldrars motstånd kommer döttrarna hem från dagis och vill klä sig i rosa och glitter. Uppenbarligen är det svårt att komma undan vissa schabloner. Bättre då att bekämpa fenomenet inifrån.
I Prinsessor och drakar möter den moderna världens finesser sagans element, med ett frigörande resultat. I en modern saga för varje veckodag, med text av Christina Björk och fina illustrationer av Eva Eriksson, får såväl drakarna som prinsessorna utrymme att växa – här finns drakar som drömmer om att vara vackra flickor och vem som rövar bort vem är inte alltid självklart. I Prinsessan Månstråles måndag blir den bortskämda Månstråle bortrövad, tänkt som mat till fem hungriga drakbarn. Prinsessan skriker så högt att de inte vågar äta henne och tar i stället med drakbarnen hem till slottet för att de ska leka ihop. Och så får de varsin uppdragbar leksaksdrake – med tillhörande dammsugare.

Prinsessorna ser förvisso väldigt mycket ut som prinsessor och flickflickor i sina stela kläder och välkammade frisyrer, men de är ändå väldigt mycket individer. Bortskämda, smutsiga, sura, ensamma, uttråkade, sömniga, hungriga… Samma sak gäller för Per Gustavssons prinsessa, som funnits i bokform sedan 2003. Hon är definitivt så kallat tjejig, men inte bara – hon är en överskridare. Samtidigt är vissa saker som de ”alltid” har varit: den första boken om prinsessan var rosa, och den första om prinsen… blå. Och färger innebär fördomar.
Prinsessans rockband är också en rosa bok, men hon är inte mesigt rosa till sinnet. Och även prinsen klär sig faktiskt i rosa. Så visst försöker Gustavsson vända på steken. Det råder ingen tvekan om att det är prinsessan som är bandledare och problemlösare – för hur ska man kunna återförena ett band som splittrades på grund av att trummisen, draken, blev så exalterad att han nästan eldade upp allting? Prinsessan har både en plan och spelar gitarr.
Prinsar är precis som prinsessor starka, modiga och skickliga. Det är det första som står i När prinsar blir förtrollade. Men det finns ett stort problem: de kan bli förtrollade till grodor. Och även om de ängsliga prinsarna har en del bra idéer är den enda som verkligen kan rädda en förtrollad prins en prinsessa. Så hon får visa vad hon kan här också.

Det är både välgörande och underhållande att läsa flera av de nyare sagoböckerna. Utan att skriva någon på nästan är ett av de bästa sätten att utmana könsroller – för det behövs – genom humor och att visa på alla onödiga begräsningar som klistras på oss. En prinsessa likväl som en vanlig flicka eller pojke gillar rosa och blått, att baka, fäktas med svärd, spela rock och kamma sig– gärna allt på en gång.

Christina Björk och Eva Eriksson
Prinsessor och drakar
Rabén & Sjögren

Per Gustavsson
Prinsessans rockband
När prinsar blir förtrollade
Natur & Kultur





Publicerad i Göteborgs-Posten 110622.

White Riot

Punken är död. Punken är inte död. Diskussionen har pågått i över trettio år nu - redan 1981 döpte The Exploited sitt debutalbum till Punk’s not dead .

I torsdags missade skottarna sitt flyg och fick skjuta fram spelningen på West Coast Riot i Göteborg drygt fem timmar.

Är det punk? Det beror väl på anledningen till det missade flyget.

Redan vid genrens födsel på sjuttiotalet var punken som en påse gott och blandat, med allt från småsurt till kolsvart. På West Coast Riot - som är långt ifrån ett riot, både i ordets positiva och negativa bemärkelse - är innehållet i gottepåsen betydligt mer fruktigt och färgglatt. Och utan någon riktigt spännande godbit. Arrangörerna fick bita i det sura äpplet och sänka biljettpriset. Det är i alla fall punk.

Rancid och Fall Out Boy är banden jag helst hade velat se på festivalen. Och det sammanfattar väl hela spektrumet av det som i dag är punk. Eller rättare sagt, aktualiserar frågan om vad som är punk i dag.

I publiken finns det ett fåtal riktigt stiliga mohikaner och tuppkammar, men ännu fler bland de cirka 6 000 besökarna ser inte det minsta ut som punkare, och en stor andel kan ytligt identifieras som emo-kids.

En annan fråga är varför festivalen etiketterats som punkfestival. Det både begränsar och sätter förväntningar. För oss som är uppvuxna med att punken faktiskt var, om inte farlig så åtminstone kontroversiell, ung och arg är många av banden alltför mesiga och poppiga. För att inte tala om väldigt medelåders. Svenska Voice Of A Generation har återförenats för en kväll, Millencolin kör igenom sin Pennybrigde Pioneers -platta från 2000, och under Shelters stund känns det som om jag förflyttats runt 20 år tillbaka i tiden.

Är det punk att inte kunna spela ordentligt? Sum 41 tycker i alla fall inte det, och blandar ut sin punkpop med metalsnuttar från Motörhead, Iron Maiden , van Halen och Metallica som låter gitarristen glänsa.

Dragplåstret The Gaslight Anthem påminner mest om Bruce Springsteen korsad med Green Day och avslutar med en U2 -låt. Är det punk? Näst största namnet Gogol Bordello blandar umpa-umpa med hoppa-hoppa. De är i alla fall punk i attityden.

Samma sak med Bad Brains , festivalens kanske coolaste bokning, som struntat i vedertagna regler ända sedan 1977 och blandar hardcore och reggae. Att det inte låter så bra får man smälta.

Och kanske är det just det punkbegreppet i dag innebär. En aningen urvattnad men tillåtande blandning där man lika gärna kan vara glad eller ledsen som arg och upprorisk och där man faktiskt kan klä sig hur man vill.

Publicerad i Norrköpings Tidningar 110618.

Down With The System

Tankians inspirerande löfte

Från ena hållet pratas det om tystnadens kultur som breder ut sig, från andra hållet kommer en flod av minnen från kravallerna i Göteborg, där det är skrämmande hur många – från alla sidor – som inte vill se att de själva kan ha gjort något fel.

Det handlar om rädsla, och när rädslan får styra. Yttrandefrihet är grunden för att skapa en demokrati, konstaterar Serj Tankian, sångare i System Of A Down. Bandet, som toppar Metaltown-festivalen i Göteborg ikväll, är en av de mest udda miljonsäljarna i nutida musik. Inte bara för att de trotsar genredefinitioner utan för att de högröstat ifrågasätter stora delar av den rådande världsordningen. Vilket på många sätt är politiskt korrekt, men som på många fler sätt inte passar in, och absolut inte i hemlandet USA.

I våras kom Tankians andra lyrikbok, Glaring Through Oblivion, och jag fastnar i A Few Days After September 11th, som kan vara ett förord eller en prosadikt – i vilket fall blir det en programförklaring som, ursäkta floskeln, handlar om att vara sann mot sig själv.
Tankian begrundar sina känslor, inte efter terroristdådet, utan efter feltolkningar av något han tidigare sagt, och som han tvingats försvara i ett radioprogram. ”Jag bor i USA men är rädd för att säga det jag tänker, på grund av fysiska hot och retorik riktad mot mina bandmedlemmar och mig själv i denna tid av förvirrad patriotism. Hur ironiskt är det?”

I landet som kallats världens största demokrati blir ord och åsikter plötsligt ett hot mot både liv och försörjning, och då är Tankian ändå, med alla mått mätt, privilegierad. Och vad är han egentligen rädd för: ”Am I being framed into losing credibility by showing fear that I actually possess?”

Tankian är en modig artist, han släpper soloskivor, skriver på en musikal samt en bok om andlighet och har gett ut två lyriksamlingar. I Cool Gardens från 2002 hörs samma tydligt identifierbara röst som i låttexterna, där ordlekarna ofta får ta överhanden. Han skulle älska tungvrickaren sex laxar i en laxask om den bara hade ett samhällskritiskt budskap.

Glaring Through Oblivion visar större mognad och mer plats för reflektion, men också funderingar över om han sprider sin civilisationskritik i en döv nation. I en tid där allt går snabbare hänvisar han till Noam Chomskys Manufacturing Consent: den som ifrågasätter systemet i ett ljudklipp på trettio sekunder kommer att låta som en galning, men man kan däremot enkelt försvara ett status quo på samma begränsade tid.

Rädsla skapar uppenbarligen mer tystnad än galenskap – därför är Tankians löfte om att han aldrig mer ska vara tyst en inspiration.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110617.

Walk On The Wild Side

Metallica och Lou Reed. Det var ett otippat svar på frågan om vad Metallicas hemliga och "inte hundraprocentigt Metallica"-inspelningsprojekt handlade om.

Nu är det i alla fall officiellt att de spelat in tio låtar tillsammans. När och var materialet blir tillgängligt är ännu inte klart, men "We can't wait for you to listen to the finished record, so as we like to hear ourselves say around here, keep watching this spot for updates . . . we'll be back with more details as they come together", skriver Metallica på www.metallica.com.

Lou Reed har aldrig varit någon av mina hjältar, men det är klart att det ska bli spännande att se vad de åstadkommit tillsammans. Det är långt ifrån självklart vad det är, vem som dominerar och hur det låter. Och det är kul att Metallica kliver utanför sina ramar.
Kanske, kanske innebär det också lite mer hopp för den där countryplattan jag önskar att James Hetfield någon gång ska göra.

Sounds Of A Playground Fading

In Flames
Sounds Of A Playground Fading
Razzia/Sony
Metal
Betyg 4

Det har nog inte varit lätt att vara In Flames den senaste tiden. Oavsett vad de gör får de skit – så är det när man vuxit till Sveriges största metalband med realistiska planer på att erövra världen – och på de tre år som gått sedan förra albumet har den sista originalmedlemmen, Jesper Strömblad, slutat i bandet. Det har lämnat den andre gitarristen Björn Gelotte som ensam låtskrivare, med en tung börda. Men han har tagit jobbet på allvar.

Göteborgarna har nått fram till sin tionde skiva, men vill fortfarande utvecklas. Inte för att Sounds Of A Playground Fading innebär någon stor förändring jämfört med trygga A Sense Of Purpose, det är på något sätt ”same, same but different”, men ändå en orädd platta. Ett tydligt identifierbart sound är en styrka, så länge det inte skapar gränser som inte får korsas.

Av det band som var pionjärer inom melodisk death metal och The Gothenburg Sound finns inte mycket kvar (men gör det något?), nu är kvintetten istället medskapare och ledande inom så kallad modern metal. Samtidigt är de fast förankrade i såväl sin egen som hårdrockens historia – här finns tydliga spår av Clayman, till och med av The Jester Race.

Den urstarka titellåten öppnar, följd av den medryckande och lätt industriinspirerade singeln Deliver Us. Alla In Flames typiska ingredienser hörs på plattan; snygga melodier och tilltalande gitarrsolon, starka refränger, låtar i tvåtakt och mellantempo, keyboard som krydda, ett brett känsloregister. Bland utstickarna finns A New Dawn, dramatisk och lockande med stråkkvintett och den märkliga Jester’s Door, en suggestiv och svårtolkad låt med tramporgel och elektronik. Sångaren Anders Fridén bjuder på ökad variation, och trots att han inte alltid når hela vägen framstår han som mindre ansträngd och konstlad, både tekniskt och känslomässigt.

Allt känns väldigt genomtänkt – utom slutet. Som på något sätt, när sista låten fejdas ut i intet, blir extra snopet. Självklart ska In Flames experimentera och vidga sina vyer – Radioheaddoftande The Chosen Pessimist från förra är plattan ett vällyckat exempel på det – men Liberation är som en melodifestivalslåt i mellantempo som ingen minns trots den sötsliskiga refrängen.

Lika bra att lyssna från början igen, med andra ord.

Publicerad i Borås Tidning 110615.

Die, Die My Darling

Konsten att färglägga det vardagsgrå

Svartröda dödsrosor och fjärilar. Läppstift i cherry red eller perverse pink, nagellack i bad temper blue och ögonskugga i poison green. Men lika mycket om inte mer än färgerna i livet – det viktigaste är att inte vara beige – behandlar Sanne Näslings ovanliga debut Kapitulera omedelbart eller dö just döden. Och det rätta svaret på uppmaningen är döden. Att kapitulera är att ge upp inför det normalvidriga.

Mary (som förstås egentligen heter Maria) och Lovely går i nian. Deras djupa vänskap är tajt, symbiotisk, erotisk. Ändå handlar boken lika mycket om ensamhet som vänskap. Det är ingen solskenshistoria, trots att de gör sitt bästa för att skapa om världen och färglägga det vardagsgrå. Yta, popmusik, konst och litteratur – och ständiga hänvisningar – är ett räddningsrep. Mary, som är berättaren, för påhittade samtal med musiker som Håkan Hellström, författare som Jonas Hassen Khemiri, med sin pappa som dog innan hon föddes och med Lovely.

Tonårstjejerna har skapat sin egen värld. När skolan, Marys mammas nya sambo eller Lovelys panikångest (som de döpt till Yngve) blir för mycket flyr de till drömmarnas London, till en framtida lägenhet på Brick Lane, picknick i parken och rovdjurspoesi på puben. Gränsen mellan fantasi och verklighet korsas ständigt. Lovely och Mary är som personer många av oss mött (liksom flera av bifigurerna) men deras dialog och dräpande kommentarer, ofta på oklanderlig engelska, är konstruerad, poserande. Rapp och underhållande, en fröjd att ta del av men samtidigt alldeles för smart, genomtänkt och pretentiös. Så pratar inga ungdomar (eller vuxna). Utom kanske i korta stunder, mest på skoj. Därför skapar språket ett avstånd till känslorna.
Slutet är öppet. Jag är inte ens säker på hur mycket som hänt på riktigt eller bara i Marys fantasi. Det gör berättelsen krångligare, men också starkare.

Sanne Näsling
Kapitulera omedelbart eller dö
Rabén & Sjögren

Publicerad i Göteborgs-Posten 110427.

I Fädrens Spår

En påminnelse om förfädernas slit

Många av oss har varit med om samma sak som den mångårige Borås Tidning-medarbetaren Torkel Ivarsson – vi inser inte att vi har en massa frågor att ställa förrän det är för sent. Och då är mormor, farfar eller vem det nu kan vara redan borta.

I Ivarssons fall handlar det om hans farföräldrar Anna Lundgren och Ivar Andersson, båda födda på 1890-talet. Med sin journalistiska bakgrund försöker han mejsla fram dessa två arbetarrörelsens anonyma pionjärer genom att söka i dokument och prata med människor som känt dem.Ivar blev typograf och som sextonåring medlem i arbetarkommunen, under årens lopp med styrelseuppdrag både där och inom brandkår, idrott, kulturliv, så många att de för läsaren är omöjliga att hålla ordning på.

Anna var den första kvinnan som röstade i Lindesberg och den första socialdemokratiska kvinnan i stadsfullmäktige, även hon med diverse andra uppdrag och djupt engagerad i skola och fattigvård. Det är synd att paret själva inte hörs. Tilltalet är personligt när Ivarsson skildrar sina idylliska barndomsbesök hos dem, men deras personligheter saknas ändå. Vad drev dem? Hur orkade de? Hur hittade de tid för varandra?

Biografin handlar inte bara om Anna och Ivar, det finns många sidospår där alla inte känns relevanta; om staden Lindesberg, om arbetarrörelsen, politik och tidens gång med omvälvande händelser och stora förändringar, om släktingar (farfarsfar levde när årsinkomsten reglerade om en man var röstberättigad) och kamrater. Myllret av namn är svårt att hålla isär.

Boken är också delvis en skildring av författarens eget politiska uppvaknande och uppväxt, med ett tydligt politiskt patos till vänster och en oro för dagens situation.
Framför allt är den ett dokument över en tid som många har glömt, och som vi som inte upplevt definitivt behöver påminnas om.Utan andras hårda slit och uppoffringar hade vi inte haft det tillnärmelsevis så bra som vi trots allt har det idag.

Bok: En revolution utan blod/En värld utan tårar
Författare: Torkel Ivarsson
Förlag: Bokebackens Förlag

Publicerad i Borås Tidning 110610.

Generations

En text från i lördags, så Sweden Sweden Rock Festival har redan startat, men Melodikrysset sänds ju inte förrän klockan tio på lördag... och om jag hade varit i Norje då hade jag gått och tittat.

Melodikrysset på rockutflykt

På onsdag startar Sweden rock festival. Förutom 33 000 hårdrockare finns även Melodikrysset på plats.

Radions trotjänare, som sänts sedan 1965, hade inte svårt att tacka ja till inbjudan från Sveriges största hårdrocksfestival.
-Det ska bli jätteroligt att överbrygga generationsgränser, att vara i den miljön, möta den publiken och se vad de tycker om de skivor som jag har med mig, säger programledaren Anders Eldeman, som ännu inte hunnit sätta sig in i vilka artister – förutom Ozzy Osbourne – som spelar på festivalen.
-Men det är skönt att blåsa igenom huvudet med en hårdrockslåt då och då. Vi får se vad jag kan göra för att tillfredsställa smaken där.
Den hårdrock som spelats i Melodikrysset brukar vara ett uppskattat inslag.
- Många tycker att det är kul att stilen kan vara med. Det vi spelat är ju klassiker. Säga vad man vill om Ozzy, han är ju en av grundarna till populärmusiken, säger Anders Eldeman.
Melodikrysset är inte det enda radioprogrammet på plats i Norje. Nanne i P4 hörs live på fredag och P4 Rock på lördagskvällen.
Sveriges Radio besöker ett flertal festivaler, och längre fram i sommar sänder Musikguiden i P3 från till exempel Putte i Parken och Hultsfred. Inspelade festivalkonserter kan höras långt in på hösten. På Sweden rock festival förevigas bland andra Clutch, Mustasch, The Hooters, Mr Big, Saxon och Nicke Borg.
Schemat för P3 Live innehåller än så länge Peace & love, Woody west, Where the action is, Way out west, Storsjöyran, Trästockfestivalen och Luleåkalaset. P4 Live finns på plats vid Jazzfestivalen i Stockholm och Kulturkalaset i Göteborg. På inspelningslistan finns Angie Stone, Cassandra Wilson, Veronica Maggio, Oskar Linnros och Foreigner.
-Och vid Peace & love försöker vi ju givetvis få spela in Bob Dylan, även om han inte är så lättflirtad direkt, säger samordnaren Anders Jernquist.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110604.

Musik Skall Byggas Utav Glädje

En träffsäker familjefest

Det är live Håkan Hellström kommer till sin fulla rätt. Som en slags glädjekatalysator; en skapare av extas och explosioner av lyckokänslor. Inom sig själv på scenen – och därför som ringar på vattnet hos åskådarna, deltagarna. Det dröjer innan svallvågorna når hela idrottsplatsen – men efter en halvtimme, i Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din gungar faktiskt marken.

Kvällens förutsättningar är perfekta. Det är hemmaplan och solen har skinit över både de i publiken som köat hela dagen och de som flanerat i Håkans Hellströms egna, speciella Göteborg. Stämningen är lite lojt festivalaktig när sångaren och hans mannar nästan smyger in till tonerna av Alf Robertson som hyllar Göteborg. Med inledande Dom där jag kommer från visar Håkan Hellström, i hög, svart hatt och vit jacka, tydligt inte bara varifrån han kommer utan var han hör hemma. Det här är hans stad. Hans publik. Hans ord. Och inte minst, hans känslor, mångfaldigade och tolkade av nästan 20 000 andra.

Längst fram är responsen direkt och kompakt, men längst bak och på läktaren är reaktionerna tama. Andra låten Kom igen Lena! får gensvaret att spridas och många fler att dansa. Nytt och gammalt, vemodigt och dansant integreras väl under konsertens två timmar, men samtidigt som allt tas väl emot råder det ingen tvekan om att det glada går hem bäst.

Håkan Hellström kallar spelningen för en familjefest, vilket är träffsäkert. Även om flera låtar blöder inombords är den dominerande känslan att det är en väldigt trevlig kväll. Trevligast av allt är förstås Håkan själv, en vanlig tjomme som lyckats fånga drömmen men trots alla hyllningar alltjämt är rädd för att mista den. Som vill inkludera alla i publiken, de som varit med från början och de som mest vill gå på en stor konsert. Och som visar sin lycka över att få med Tomas von Brömssen som gäst i Försent för Edelweiss.

Hittills har Håkan Hellström gjort 30 konserter i år – efter den här kvällen har han 19 till inbokade under sommaren. Det är beundransvärt. Nästan ännu mer respektingivande är att han ändå lockat så många till Slottsskogsvallen. Samtidigt som han gör sin grej har han lyckats nästla sig in och blivit folkkär. Det märks på publikblandningen.

Elva år har gått sedan jag första gången såg Håkan Hellström live, runt hörnet från Slottsskogsvallen, på den lilla Embryofestivalen. Jag måste erkänna att jag inte förstod att det var Sveriges blivande popfrälsare som tog sina första vingliga steg. Längst fram i Lisebergshallen några år senare var det lättare att fatta. En kväll som denna kan man bara förundras. Också över hur bra ljudet är. Med tryggheten från sitt lojala band Augustifamiljen, inte bakom sig utan bredvid sig, framstår Håkan Hellström som en ödmjuk och absolut ärlig artist, med ett stort blödande hjärta. Och en lite skev självbild, för inte har han på något sätt slagit underifrån på många år.

Vissa ord används nästan alltid om Håkan-konserter: glädje, rus, eufori. Men det finns en anledning. Han skapar en slags kollektiv konsertlycka, om ändå inte och lite oväntat den här kvällen ingen total masspsykos. Att avsluta med ett fyrverkeri är i alla fall fullständigt logiskt. Men det är synd att slösa bort Nu kan du få mig så lätt när så många redan börjat gå.

Pop
Håkan HellströmSlottsskogsvallen
Publik: 19 842.
Bäst: River en vacker dröm.
Sämst: Covern Båda sidor nu håller inte.
Betyg: 4

Publicerad i Göteborgs-Posten 110605.

Närmare än så här lyckades jag inte komma.

Miracle Day

Hittade precis en trailer för den fjärde säsongen av Torchwood, där teamet befinner sig i USA istället för i Wales. Slutrepliken var alldeles särskilt rolig.

Förra, bara fem avsnitt långa säsongen Children Of Earth var briljant, och även Miracle Day ser spännande ut. Inte minst premisserna: Death count 0000000,00000000. Hur ska det då gå för människan?
Och så är ju Jane Espenson med och skriver.

Som om inte det är nog blir det en webbserie också, Web Of Lies, där det ryktas att Eliza Dushku ska vara med.
"We have faith in Torchwood: Web of Lies. It's tru; there's an echo of my past work in this spinoff" har Jane Espenson sagt till Digital Spy.

Första avsnittet har premiär 7 augusti.