Svartröda dödsrosor och fjärilar. Läppstift i cherry red eller perverse pink, nagellack i bad temper blue och ögonskugga i poison green. Men lika mycket om inte mer än färgerna i livet – det viktigaste är att inte vara beige – behandlar Sanne Näslings ovanliga debut Kapitulera omedelbart eller dö just döden. Och det rätta svaret på uppmaningen är döden. Att kapitulera är att ge upp inför det normalvidriga.
Mary (som förstås egentligen heter Maria) och Lovely går i nian. Deras djupa vänskap är tajt, symbiotisk, erotisk. Ändå handlar boken lika mycket om ensamhet som vänskap. Det är ingen solskenshistoria, trots att de gör sitt bästa för att skapa om världen och färglägga det vardagsgrå. Yta, popmusik, konst och litteratur – och ständiga hänvisningar – är ett räddningsrep. Mary, som är berättaren, för påhittade samtal med musiker som Håkan Hellström, författare som Jonas Hassen Khemiri, med sin pappa som dog innan hon föddes och med Lovely.
Tonårstjejerna har skapat sin egen värld. När skolan, Marys mammas nya sambo eller Lovelys panikångest (som de döpt till Yngve) blir för mycket flyr de till drömmarnas London, till en framtida lägenhet på Brick Lane, picknick i parken och rovdjurspoesi på puben. Gränsen mellan fantasi och verklighet korsas ständigt. Lovely och Mary är som personer många av oss mött (liksom flera av bifigurerna) men deras dialog och dräpande kommentarer, ofta på oklanderlig engelska, är konstruerad, poserande. Rapp och underhållande, en fröjd att ta del av men samtidigt alldeles för smart, genomtänkt och pretentiös. Så pratar inga ungdomar (eller vuxna). Utom kanske i korta stunder, mest på skoj. Därför skapar språket ett avstånd till känslorna.
Slutet är öppet. Jag är inte ens säker på hur mycket som hänt på riktigt eller bara i Marys fantasi. Det gör berättelsen krångligare, men också starkare.
Sanne Näsling
Kapitulera omedelbart eller dö
Rabén & Sjögren
Publicerad i Göteborgs-Posten 110427.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar