The Angle

Övergreppet fortsätter

Det finns gott om skrivna och oskrivna regler för hur och om vad massmedia rapporterar. Och så finns allt det där som inte sägs rent ut, det som står mellan raderna. Ordval visar bakomliggande ideologiska värderingar hos skribenten. Språkbruket åskådliggör lika mycket vad man ser som hur man ser det. Medierna bekräftar och sprider de värderingar som finns i samhället – och som kanske inte alltid är sunda eller borde föras vidare.

Nyligen skrev New York Times om ett fall där en elvaårig flicka i Cleveland, Texas våldtogs av arton (18!) män och tonåringar (Vicious Assault Shakes Texas Town 110308).

Artikeln börjar med att skildra hur händelsen har skakat samhället i grunden och lämnat många invånare i arbetarklassområdet där attacken skedde med obesvarade frågor. Bland dem finns, om anklagelserna bevisas, hur kunde deras unga män bli indragna i en sådan akt?

Det är journalistens ord. De som borde vara objektiva.

Därefter fortsätter en medelålders sjukhusarbetare, som säger att hon känner flera av de anklagade: Det har helt enkelt förstört vårt samhälle. De här pojkarna måste leva med det resten av sina liv.

Den viktigaste frågan som reportern nämner för samhället är alltså hur de unga männen (den äldste är 27 år) kunde dras in, kanske till och med lockas in i detta. Den lokala kvinnan får det att låta som om förövarna, pojkarna – som tvingade elvaåringen att klä av sig, som hotade henne med våld, som våldtog henne på två olika platser och som filmade allt och spred det via sina mobiltelefoner – är offren.

I den alltjämt rådande dikotomin mellan manligt och kvinnligt är det mannen som beskrivs som aktiv och kvinnan som passiv. Men uppenbarligen sätts detta ur spel beträffande våldtäkt.

Många tidningsläsare och amerikanska bloggare har noterat hur grovt tidningen sluntit, och författaren Kristin Cashore tar upp det kanske mest flagranta: Invånare i området … säger att hon klädde sig äldre än sin ålder, hade smink och kläder mer passande för en kvinna i tjugoårsåldern. Hon brukade hänga med tonårspojkar på en lekplats, sade några.

Det som står mellan raderna – eller närapå uttalat – och som Cashore fäster sig vid är hon bad om det. Vilket omnämnandet av kläder och beteende är en slags kod för.

New York Times har varit tvungna att kommentera artikeln och i princip be om ursäkt – men ursäkten är att nyheten saknade balans och att texten fokuserade på invånarnas reaktioner.

När sådana här formuleringar slinker igenom i en så stor och ansedd tidning (och den åttonde mars av alla dagar), hur ser det då inte ut i lokala Träsk-Posten? Och hur låter det hemma hos folk när ingen utomstående hör?

Publicerad i Göteborgs-Posten 110325.

Blessed

Tidningsredaktionernas medelåldersmän hyllar Lucinda Williams färska album Blessed, och jag funderar över varför jag gillar det så mycket. Att jag gillar henne är inte konstigt, men jag borde inte gilla den släpiga gubbrocken.

Så tänker jag på Doris Lessing, av Nobelprismotiveringen nedvärderad till "den kvinnliga erfarenhetens epiker". Lucinda Williams är helt enkelt en sådan som liksom Pinter "frilägger avgrunden under vardagspratet", liksom le Clézio en "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare", på ett personligt plan gör hon till och med, som Vargas Llosa, en "kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag".

Hon är helt enkelt inte, som Springsteen i viss mån och defintivt Lundell, en manlighetens uttolkare, utan mänsklighetens.

Publicerad i Borås Tidning 110321.

The Ides Of March

Dagen till ära...

Jag är min egen Dolly Parton

Dolly Partons musiksystrar i en
varm och närgången dokumentär

Dokumentär: Jag är min egen Dolly Parton
Regi: Jessica Nettelbladt
Med: Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén, Helena Josefsson och Gudrun Hauksdóttir
Sverige, 2011 (90 min)
Hagabion
Betyg: 3 av 5

En hyllningskonsert till Dolly Parton – man behöver inte skrapa särskilt mycket på den välsminkade ytan för att inse att countrystjärnan är begåvad, smart och rolig – förde samman musikerna Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén och Helena Josefsson och producenten Gudrun Hauksdóttir. Filmaren Jessica Nettelbladt följer dem under en längre period, och kommer dem nära. Nära nog för att visa att inte ens kreativa, lyckade musiker alltid tror på sig själva.

Här syns brist på självförtroende, nästan självförakt, behov av bekräftelse, rädsla för att höja sin röst. Persson, vars karriär med The Cardigans snabbt tog fart, berättar hur hon sögs in i en svart spiral och nästan förlorade sig själv och sin själ på vägen, de andra öppet och ärligt om föräldrar som inte varit närvarande, alkoholism i familjen, en ständig osäkerhet för den egna föräldrarollen.

Men lite är det som om Nettelbladt blir rädd för att komma för nära. När det verkligen bränner till byter hon fokus, lämnar för en annan person eller naturbilder.

Filmen avslöjar också något om hur det är att vara kvinna i musikbranschen, och hur det stora maskineriet fungerar – det är Nina Persson ensam som får lov att snabbt träffa Dolly Parton (och som står och trampar som vilket nervöst fan som helst innan, och pryds av ett brett leende efteråt).

Musiken är väl vald, och filmen innehåller värme och humor, inte minst från Persson. Kontrasterna mellan glädjen musikerna finner under sina hyllningskonserter (och i kläderna, dansen, perukerna, att förstora brösten med nedknycklat papper) och deras djupare gemenskap och allvarliga samtal blir stora. Men det är ju så livet är. Alla behöver lära sig att tro på sig själva, att titta framåt. Att vara sin egen Dolly Parton, sin egen inspirations- och kraftkälla.

Titeln är förresten lysande. Den skulle nog Dolly ha gillat.

Bella Stenberg

Publicerad i Göteborgs-Posten 110311.

Filmen har premiär 11 mars i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Uppsala, Västerås, Norrköping, Helsingborg, Trelleborg, Båstad, Höör, Svalöv och Landskrona.

Just Because I'm A Woman

Jag borde skrivit något klokt igår. Det var ju trots allt internationella kvinnodagen och många uppmärksammade det på ett bra sätt (och andra på ett mindre bra). Men jag orkade helt enkelt inte. För det borde inte behöva finnas en sådan dag fortfarande.

Som Nemi sa i gårdagens seriestrip i GP när bartentern önskade henne och Cyan ett grattis på kvinnodagen: "Vi hinner ta några drinkar innan dom nästa 364 mansdagarna.”

Freedom

I fredags var det grapefruktens dag. På söndag är dags att fira munken, donuten. Idag är det däremot en dag värd att verkligen engagera sig i – Music Freedom Day, en global manifestation för yttrandefrihet, för den fria musiken och kulturen. Initiativtagare är organisationen Freemuse, som på www.freemuse.org håller ögonen på drabbade musiker världen över.
Så här i schlagertider är det lätt att glömma, men musik kan vara ett kraftfullt budskap. I en diktatur blir det ett sätt att komma runt censuren, att subtilt – eller via ett tonspråk som regimen inte kan komma åt – uttrycka sina sanna känslor. Ett sätt att protestera och starta reformer. Inte konstigt att musik censureras. Tyvärr i fler länder än man tror, men också av religioner, skolor och familjer. Och visst kan man se musik som en mänsklig rättighet.

Publicerad i Borås Tidning 110303.

Dreams Come True

Yes, ryktet stämde: Metallica kommer till Ullevi i sommar!
Tillsammans med Slayer, Megadeth och Anthrax blir det The Big Four i Göteborg den 3 juli. Hårdaste konserten på arenan någonsin!