Bleeding Heart

Förra hösten recenserade jag den fina inspirationsboken Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson som blev en välförtjänt Augustvinnare i ungdomsklassen.

I år har jag läst en av de nominerade böckerna, Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld. Jag vågar inte spå om vinnarchanserna, men den känns i alla fall värd sin nominering.
Min recension i GP finns här.

Gordita

Nu är det måndag och snart dags för ett nytt avsnitt av America's Next Top Model på TV3 (ja, alltså nytt för oss som följer säsong 14). Jag följer Top Model, har sett alla säsonger. Men jag har egentligen svårt att förstå varför jag gillar det. För jag borde ju inte göra det.

I dagens Göteborgs-Posten har jag skrivit en krönika om just Top Model, modevärlden och konstiga ideal.

Iron Man

Ozzy Osbourne är klar för Sweden Rock Festival nästa sommar. Det kan nog locka folk.



Delvis kan man säga att Ozzys nuvarande gitarrist Gus G startade sin karriär i Göteborg. Här är en gammal intervju med Dream Evil, ett av banden han spelat med.

Tung producent debuterar hårt

Fredrik Nordström är Sveriges mest framgångsrika hårdrocksproducent. Nu släpper han sin första egna skiva med bandet Dream Evil. - Vi har helt klart ridit på klichéer, säger han.

Många av Sveriges mest framgångsrika och välrenommerade hårdrocksexporter kommer från Göteborg. Fredrik Nordström har jobbat med Hammerfall, At The Gates och många andra band, även från länder som USA och Mexiko. Han har minst 120 titlar på sitt samvete.
- Många hör en skiva med sitt favoritband och tror att de kan låta likadant om de spelar in i samma studio. Men kan de inte spela så kan de inte. Man kan inte gräva guld ur gråsten, säger Fredrik.
I tolv år har han haft sin studioverksamhet som bara växer och växer. Just nu byggs det ett tredje inspelningsrum i Studio Fredman. Tankarna på att ge ut en egen metalskiva har funnits lika länge.
- Det är mycket tack vare Hammerfall som det här går att göra. När deras första skiva kom trodde ingen på det, men plötsligt var det många skivor sålda, säger Fredrik.
Bredvid honom i soffan lyssnar gitarristen Gus G uppmärksamt. När Fredrik påstår att han hittade Gus på stranden i Grekland iklädd massor av guldkedjor skrattar Gus. Men sant är att de träffades i Grekland när Fredrik var där på semester 1999.
- Vi började snacka och märkte att vi hade mycket gemensamt. Så jag tog en tripp till Sverige för att prova, och när vi började skriva låtar fanns det en kemi mellan oss, berättar Gus på engelska. Sedan dess har han pendlat mellan Sverige och Grekland och till och med börjat vänja sig vid det märkliga vårvädret med 15 grader plus på dagen och minusgrader på natten.
- Jag kanske är lite galen, men jag vill spela musik. Jag åkte till USA när jag var 16 år för att gå på Berkeley, och nu är jag här. Sverige är mitt andra hem.
En sak som är bra jämfört med Grekland är att det finns en musikindustri här, säger Gus.
Sin sångare hittade duon i Niklas Isfeldt, som körat åt Hammerfall. Hans krav för att sjunga på demon var att det INTE skulle leda till skivkontrakt eller turnéer. Han ändrade sig, och värvade vännen Peter Stålfors som basist. Trummis blev välkände Snowy Shaw. Men hela gruppen träffades inte förrän plattan var klar och det var dags för promotionfotografier.
- Alla har så mycket att göra, så vi spelade in när vi var lediga. Men nu är vi ett band, förklarar Fredrik.
Debuten Dragonslayer, där Göteborgssymfonikerna medverkar på tre spår, släpps nästa vecka, men har legat klar i ett år. Albumet spelades in innan det fanns kontrakt.
- Det var inte svårt att få kontrakt, men det tog en jävla tid att förhandla. Se hur det går för boxare - de blir sönderslagna och tjänar ingenting, medan managern tar allt. Så kan det vara i musiken också, säger Fredrik, som lärt sig av sina kunders misstag.
Att spela in i den egna studion var ingen självklart val. Och det var inte lätt för Fredrik.
- Det var svårt att hålla avståndet. Att vara både bandmedlem, låtskrivare - och den som ska tala om för sig själv att det finns saker som kan bli bättre. Man är mer respektlös när man jobbar med band. Nu vågade jag inte röra någonting på tre dagar när vi skulle mixa. Jag funderar allvarligt på att anlita någon annan nästa gång.

Bella Stenberg

(Publicerad i Göteborgs-Posten 020409)

Void Of Tranquillity

En halvtimme kan kännas futtigt, men det är bättre än inget. P3 Live lyckas dessutom hitta många bra liveband. Kvällens akt är ett av mina favoritband: Dark Tranquillity.
Klockan 20.30 ikväll hörs låtar från spelningen på Getaway-festivalen i somras.

Praktiskt är att den som inte kan eller ids sitta vid radion på kvällen kan lyssna via nätet senare. Till exempel på Jean Grae live från Pustervik.
Dark Tranquillity kan alla dessutom se live när deras turné når Sverige i början av november.

Så här skrev jag om bandets spelning på Trädgår'n i Göteborg i september 2007:

Dark Tranquillity - ett av väldens bästa liveband

Efter att ha sett dem klockan tolv på dagen på Sweden rock och klockan två på natten i Hultsfred är det skönt att få uppleva Dark Tranquillity på rätt tid och plats.
För det kan vara på hemmaplan som de kommer bäst till sin rätt, och stämningen som sprids mellan scen och publik är ovanligt värmande.
Sextetten är en av de bästa liveakter jag sett, och efter 18 år utvecklas och överraskar de fortfarande. De musikaliska detaljerna är lika tydliga live, och samspelet mellan gitarr och keyboard överträffas av få. Men de kan vara ännu bättre. Anmärkningen gäller framför allt upplägget, där de bränner av sina mest publikfriande alster - The wonders at your feet, ThereIn, Final resistance- under första hälften av konserten, för att sedan fokusera på nya Fiction. Misery's crown skiner, men responsen blir inte densamma.
När sångaren Mikael Stanne i sista låten kastar sig ut i publikhavet - och tryggt bärs fram av många armar - har de ändå segrat.
Dark Tranquillity hör till de band som inte fått den uppskattning och framgång de är värda. Men nu börjar det mer kännas som om det är lyssnarna som får skylla sig själva för vad de missar.

Betyg: 4
Publik: Drygt 700.
Bäst: De musikaliska detaljerna som går fram lika starkt live som på skiva.
Sämst: Bandet kan ännu bättre.

(Publicerat i Göteborgs-Posten 20070907.)

A Scot's Tune

Konserten i lördags i Göteborg ställdes in, men ikväll spelar Biffy Clyro på Debaser Medis i Stockholm.
Senast jag såg skottarna var på Wembley i London i september, som förband till Muse.
För två år sedan intervjuade jag dem när de besökte Hultsfredsfestivalen.


Biffy Clyro vill inte bli nästa U2

- Alla band behöver inte bli nästa U2, säger Simon Neil, sångare i Biffy Clyro. Den skotska trion är nöjda med att fortfarande arbeta sig uppåt.

Förra året släpptes Biffy Clyros fjärde album Puzzle . I Sverige är de inte så kända, men i Storbritannien hamnade skivan på listans andraplats och gav den skotska trion ett kommersiellt genombrott. Det hårda popalbumet med arenarocksound landade dem flera stora förbandsspelningar, till bland andra Muse , The Who , Rolling Stones och Linkin Park .

- Vi har inte spelat så mycket live i Sverige, och har inte kunnat bygga upp vårt rykte. Vi har ett ganska löjligt bandnamn som kan avskräcka, men när folk ser oss förstår de vad vi handlar om, förklarar sångaren och gitarristen Simon Neil.

Han sitter nedklämd i en liten soffan tillsammans med tvillingbröderna James Johnston , bas, och Ben Johnston , trummor. Det är nästan bara de glada ögonen som syns bland allt Simons mörka hår och skägg.

När jag erkänner att jag är en av dem som avskräckts av deras namn skrattar de. Och de skrattar ännu mer när jag säger att jag hört att det lär betyda utedass på skotsk slang.

- Hur visste du det? Ja, det stämmer. Men det är inget vi gillar att prata högt om... Det kan kännas lite löjligt nu när vi är vuxna.

Trion började spela ihop 1995, när de var femton år, och har blivit vuxna tillsammans.

- Jag vet inte om vi har förändrats så mycket. När vi var unga var det mycket party, varje natt - och det kändes okej dagen efter. Nu känner vi att showen är det viktigaste, och vi är mer medvetna om när det passar sig att ha kul. Vi vill inte göra folk besvikna, säger Simon.

Tvillingarna nickar instämmande.

Repar på bondgård
Trion verkar alltjämt jordnära, och till skillnad från många andra artister fortfarande genuint intresserade av att prata med pressen. Simon bor kvar i småstaden Ayr och saknar favoritskivaffären som lagt ner. Repar gör de på en bondgård långt från stan.

- Om vi kommit från en stor stad hade vi varit ute mer och inte bara inte repat när vi startade. Och vi spelade inte för att det var coolt, vi hade inte ens en tanke på det...

Vill se världen
Med tanke på att bandet funnits så länge borde de kanske vara mer kända. Men de är nöjda som det är.

- Jag hoppas att vi blir bättre för varje album. Vi har haft tur, vi hann göra fyra skivor först, innan vi slog igenom stort. Vi har kunnat utvecklas. Vissa band är i full blomning redan från starten, som Arctic Monkeys . Vi började för att det var en kul grej, hade inga storslagna ambitioner, ville inte bli störst i världen, berättar Simon.

Det är fortfarande inte målet. Däremot uppskattar de få se världen och nya platser, som Stockholm och Tokyo, och vill att musiken ska vara det de håller på med resten av livet.

- Men det måste inte vara målet att bli nästa U2 , som vissa band förväntar sig, konstaterar Simon.

Biffy Clyro kanske inte vill bli U2, men de har faktiskt haft dem som förband. Bono och The Edge dök överraskande upp på en välgörenhetsspelning i en liten kyrka i London i november förra året.

Album på gång
- Det var surrealistiskt. Vi skulle göra ett akustiskt gig, jag såg The Edges gitarrer och trodde knappt på det, säger James.

- Bono var förtjusande, och väldigt ursäktande för att de kapade vår konsert, minns Simon.

De senaste månaderna har trion skrivit nya låtar (en av dem spelades live för andra gången någonsin på Hultsfredsfestivalen) så nästa album är på gång.

- Vi lyssnar knappt på Puzzle. Det finns ingen poäng i att tänka på det gamla. Vi vill se bandet utvecklas, säger Simon.

Medlemmar: Simon Neil, sång och gitarr, James Johnston, bas och Ben Johnston, trummor.
Bildades: 1995 i Ayr i Skottland.
Album: Blackened sky 2002, The vertigo of bliss 2003, Infinity land 2004, Puzzle 2007.
Aktuella: Släpper samlingen Singles 2001-2005 den 7 juli. I augusti kommer nya singeln Mountains.
Biffy Clyros skotska favoritartister
Simon: Aerogramme – de är fantastiska, de har funnits jämsides med oss men tyvärr lagt av.
James: Malcolm Middleton från Arab Strap – han gör förkrossande sorgsen musik.
Ben: Mogwai – de är lysande, de är det tyngsta jag har sett live.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar 2008106.)

The Argument Part 2

Inte särskilt förvånande har manskämpen Pär Ström kommenterat min GP-krönika om jämställdhet - och än mindre förvånande har han inte läst den ordentligt.

Den som orkar läsa hans blogg kan göra det här.

The End Of The Wasp Season

Det var länge sedan W.A.S.P. var så här tuffa. 26 år sedan, närmare bestämt. Det var också på den tiden de var hemska och skrämde Hem och Skola och Siewert Öholm och kastade rått kött på publiken.

Deras Örebrospelning i fredags skapade också rubriker - "Fick örat avbitet på konsert" - men då var bandet inte alls inblandade, och känner nog inte ens till händelsen: en vakt som fick örat avbitet av en 40-åring alkoholpåverkad man i publiken.

Ikväll spelar W.A.S.P. i alla fall i Göteborg. Blackie är kvar... men varken hans sågklinga eller bandkompisar.