The Final Countdown 2009 - My Number One

1
Muse The Resistance

Det är knappast någon större överraskning att Muse ligger först på min lista över årets album 2009. Både på listan för hårdrock och listan för annan musik - för om det är något trion gör är det att överskrida gränser.
Till en början trodde jag inte att jag skulle gilla The Resistance lika mycket som förra plattan, och det gör jag inte heller - men samtidigt lyssnar jag på den, om inte varje dag så åtminstone var tredje. Låtarna är fortfarande levande och föränderliga.
Och 2010 kommer att bli ett gott nytt Muse-år eftersom de turnerar flitigt, med bland annat flera festivaler bokade.

The Final Countdown 2009

Dags att räkna ner. Eller upp. Här är i alla fall min lista över 2009 års bästa album. Fast det är två listor - en med hårdrocksrelaterat, och en med all annan musik. Inte för att jag själv gör den uppdelningen - bra musik är bra musik - utan för att jag gjort en lista för Sweden Rock Magazine med Sweden Rock Magazine-lämplig musik, och det blir krångligare att ändra om och slänga ut än att göra en till lista. Och the more the merrier, eller hur?

10
Kreator Hordes Of Chaos / Miranda Lambert Revolution

9
Bloody Panda Summon / Manic Street Preachers Journal For Plague Lovers

8
Matenrou Opera Anomie / Franz Ferdinand Tonight

7
Kittie In The Black / Pure Reason Revolution Amor Vincit Omnia

6
Assjack Assjack / White Lies To Lose My Life...

5
Paradise Lost Faith Divides Us – Death Unites Us / Von Bondies Love, Hate And Then There’s You!

4
The Mars Volta Octahedron / Super Furry Animals Dark Days/Light Years

3
Mucc Kyutai / Tegan & Sara Sainthood





2
Mastodon Crack The Skye / Neko Case Middle Cyclone





En kort analys visar att det varit ont om bra country och bra svenskt i år - rätta mig gärna om jag har fel! - men listbubblare från alla möjliga länder och genrer var Aventura, Gossip, Euros Childs, Crucified Barbara, Buried Inside och Marionette.

Nummer ett - men det är ingen högoddsare! - avslöjas imorgon.

Sense And Sensibility

Och så min lista över - inte årets bästa böcker, det är för svårt, eftersom jag alltid läser så mycket som inte är nytt också - men över årets bästa pocketböcker, utgivna på svenska. Ja, många brasklappar. Och Pride And Prejudice And Zombies ska förstås helst läsas på engelska.

Kanske behöver heller inte Förnuft och känsla spelas in ännu en gång (visas på SVT ikväll) när det redan finns en film med Emma Thompson, Kate Winslet och Alan Rickman.



Frågan är snarare - är det värt att läsa den nya Sense And Sensibility And Seamonsters?

Bark At The Moon

Hittade precis min recension av New Moon på Borås Tidnings hemsida (tyvärr utan de väl valda tankstrecken jag använt...).
Annars håller jag på att fila på listan över årets bästa skivor. Förhoppningsvis går den att läsa här innan året är slut.

Let Me Tell You About Winds

Ikväll klockan 23.00 kommer en av mina favoritfilmer på SVT 1, Den engelske patienten. Jag gillar den för skådespelare som Ralph Fiennes, Kristin Scott Thomas och Juliette Bionoche, den passionerade kärleken och den fängslande handlingen, men också för musiken och de fantastiska ökenvyerna. Just musiken och öknen gör Den engelske patienten till en av de vackraste filmena någonsin.



Romanen som filmen baserats på är skriven av Michael Ondaatje. Den är också läsvärd - och för en gångs skull blir upplevelsen större om man tar del av både filmen och boken.

Heavy Christmas

God jul allihopa - hoppas ni får fler presenter än King Diamond!
Och bättre ljudande sång än den från kissarna...

No Excuse

Tydligen hade jag mer att säga än jag trodde om Polanski och våldtäkt i allmänhet.
I dagens GP har jag skrivit en krönika om det.

Fast den bästa texten jag läst om ämnet är fortfarande Jenny Diskis text i London Review Of Books. Läs den!

Shoot To Thrill

Vad är konst?
En högst relevant fråga, som är värd att ställa ofta.

Jag funderade över den när jag såg utställningen Rock Art i Göteborg. Upphovsmännen är Patric Ullaeus, mest känd som musikvideoregissör, och Björn Johansson, möbeldesigner.

Konstverken är tredimensionella. Glas fastsatt någon centimeter över stål. Däremellan stora fläckar/splatter/droppar/rännilar av färg.

Det som framför allt fick mig att fundera var att alla konstverken var så lika varandra (men ändå olika) och skapade på samma sätt. Mellan glaset och stålbotten har paret placerat färgampuller. Lila, svart, gult, silver, guld, orange, rött... Därefter har de avlossat skott med olika skjutvapen. I glaset blir det hål och sprickor, färgampullen går sönder och färgen skvätter åt alla håll eller rinner stillsamt.

Fastän alla verk är unika finns något massproducerat över det. Samtidigt som man börjar fundera över det där med skjutandet. Vibbarna av våldsromantik. Vill man verkligen ha ett konstverk med ett sådant ursprung hemma?

Efter att ha fått en underhållande rundtur och förklaringar på hur de gör (skjutandet är ett medel, inte ett mål) och av tavlorna och deras titlar av Patric Ulleaus inser jag att det definitivt är konst i hans ögon. I många andras också - beröm kommer från samlare, konstprofessorer och hårdrockarna han jobbat med. Skapelserna är döpta efter titlar, mestadels metallåtar han spelat in videor till.

Däremot är det svår att ta in mängden av tavlor. Storleken på dem. Inte minst för att det är en sådan "se-på-mig"-miljö. Lite för fräckt och städat och reklamaktigt. Alldeles för påträngande. Mycket svart, orange och rött. Starka färger som nästan skriker. Som alla kräver uppmärksamhet.

Som betraktare blir det mycket att ta in.

Kanske är det därför jag fastnar längst i A Touch Of Blessing (bild ovan, döpt efter en Evergreylåt). Ett verk med bara ett skotthål (som till och med gått igenom stålbotten. Var det en älgstudsare, tro?) i silver och guld. Det finns något vilsamt över motivet. Något stillsamt, meditativt att sjunka in i, något som är värt att betrakta. Ett motiv som säger mig något. Plötsligt blir Rock Art konst även i mina ögon. Jag går ett varv till och återvänder.

Att flera av tavlorna var sålda redan på vernissagekvällen säger att många andra också ser det som konst. Och det är coolt.

Det här är utställningens sista helg. Öppettider och adress finns på Revolver Art Gallery.


Björn Johansson och Patric Ullaeus.

Repulsion

Idag bestämde en schweizisk domstol att Roman Polanski kan bli fri mot borgen. Den firade filmregissören kämpar för att slippa bli utlämnad till USA där han är åtalad för att ha utnyttjat en trettonårig flicka sexuellt. Ett åtal han när det begav sig flydde landet för att slippa.
Att det hände på 1977 och att han nu är 76 år gammal och inte har fysik för att sitta i fängelse har fått flera kulturpersoner världen över att anse att han borde slippa rättegång. Men en våldtäkt är en våldtäkt även om det var länge sedan.

Efter att ha läst vad författaren Jenny Diski skriver i London Review Of Books om fallet, och om hur hon själv blev våldtagen som tonåring har jag inte så mycket att tillägga.
Hon avslutar "Let’s still call it rape-rape and not worry too much about Polanski’s present sleeping arrangements."

Läs hela Jenny Diskis text här.

Wouldn't It Be Nice

Jag minns fortfarande skivaffären Ljudrummet i Borås. Egentligen var utbudet kanske inte särskilt bra, men det var där jag som tonåring hittade skivorna jag hört på Rockbox på radion eller sett att mina favoritband gillade. Till exempel Candlemass och Misfits. Jag minns hur jag och kompisen nästan slogs om Bathorys Under The Sign Of The Black Mark (och att jag, fast det sa jag inte då, när vi kom hem och lyssnade tyckte att det var helt okej att hon vann...) och King Diamonds No Presents For Christmas.

Vad jag också minns är att vi, två tonårstjejer, aldrig kände oss utanför. Vi blev välkomnade, och fick efter tillräckligt många köp till och med några kronors rabatt.

Tyvärr är det inte alltid så bland skivaffärer och bland musiknördar. Är man ung, inte tillräckligt hipp eller har fel kön - gissa vilket! - får man inte alltid vara med.
Det tänkte jag mycket på när jag läste Lennart Perssons ganska sega bok Musik Nonstop: Pet Sounds i våra hjärtan.
Väninnan jag nämner i krönikan berättade också hur hon en gång gick in på Pet Sounds för att handla en färsk singel som hon precis läst recension på i en engelsk tidning. Personalen hävdade bestämt att bandet inte släppt något och sa åt henne att hon hade fel. Fastän hon försökte säga emot. Snacka om att klappa på huvudet!

Tyvärr är det ju så att det fortfarande, 2009, anses som konstigt att vara tjej och musiknörd. Att man till och med kan få sin kunskap ifrågasatt. Vad krävs egentligen för att det ska förändras?

I Göteborgs-Posten har jag skrivit mer om ämnet i en krönika om manlig elitism i skivaffärer.

Host

Imorgon är det premiär för New Moon, den andra filmen i Twilight-sagan. Jag har sett den, så mer om det senare.

Vad jag däremot inte vill ha mer av är Stephenie Meyers nya bokserie, Genom dina ögon (The Host), som också är hennes första vuxenroman.
Varför framgår i min recension i Göteborgs-Posten.

Writing's On The Wall

Lever man på att skriva måste man ibland göra det fastän man varken har lust, ork eller inspiration. Det är inte alltid så lätt.

Är man skolelev kan situationen upplevas likadan. Det som för vuxna emellanåt kallas för kreativt skrivande kallas då för igångsättningsövningar.

I den nya och välförtjänt Augustprisnominerade boken Skriv om och om igen av Ylva Karlsson och Katarina Kuick finns många övningar och råd som riktar sig till ungdomar, men lär funka lika bra för alla som vill komma igång med att skriva.

Till exempel: Skriv en dikt om skoskav. Skriv dagbok, men inte din egen. Skriv ett brev till djävulen. Skriv en kärleksdikt, men med påhittade ord.

Här är min recension av boken i Göteborgs-Posten.

Desire

Idag släpps Muses andra singel från The Resistance. Undisclosed Desires skiljer sig lika mycket från Uprising som från det mesta andra bandet har gjort.
Och det är ju just det som är en stor del av charmen med dem.

Gold Medal

Efter elva veckor hände det: Muse etta på Trackslistan!
Att ett engelskt knäppt proggband når en sådan placering ger hopp för världen.
Uprising är inte ens deras bästa låt - däremot nog deras hittigaste låt någonsin.

Inte lika kul, men ändå kul, var att Muse petade ner den tidigare ettan, Töntarna, till tredje plats. Inte för att jag har något emot Kent, egentligen, men det är trist när ett band gullas med för mycket i media.
(Det vill säga om det inte är Muse.)

Ska bli spännande att se hur det går för nästa singel, Undisclosed Desires som släpps på måndag.

I september spelar trion för övrigt på jättearenorna Wembley i London och Manchester Lancashire County Cricket Ground. Ge dem ett par år och ett album till, och vi ser dem förhoppningsvis även på Ullevi. Allra minst på Stockholm Stadion. För det är på de där stora arenorna de hör hemma. Redan den nuvarande turnén är på den nivån showmässigt.

Wake Me Up Before You Go-Go

Det måste vara svårt för romandebutanter att välja bort. Tänk om de bara skriver en bok i hela sitt liv, och inte har fått med allt det där viktiga, roliga, smarta?

Kristina Hultmans debut Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay är ett typexempel. Den borde nog ha varit två böcker - en relationsroman och en introduktion till lesbiskt liv - och en artikelserie om kvinnokampen i Iran.

Min recension av boken finns i dagens GP.

Where Death Is Most Alive

Staden där döden är mest levande, är det Göteborg tro? Ja, under nittiotalet kunde det nog kännas så i alla fall.

Ikväll firar Dark Tranquility, en av stadens största förkämpar för metal, tjugoårsjubileum. Detta med biovisning av sin nya dvd Where Death Is Most Alive.



Dokumentärdelen Out Of Nothing är kul att se - många gamla bilder, kommentarer både från bandet och utomstående - även om den ur journalistisk synpunkt kunde ha varit bättre.
Själva konsertfilmen, inspelad i Milano förra året, har jag inte hunnit titta på ännu, men den ska enligt ryktet vara fantastisk. Och eftersom Dark Tranquillity är ett enastående liveband stämmer det säkert.

Dvd:n biovisas på Roy i Göteborg ikväll, med en efterfest på Henriksberg. Dessutom spelar Slaughter Of The Bluegrass - ett Stockholmsband som ganska drastiskt tolkar om death metallåtar - live. Tydligen innan filmvisningen, enligt påpekande från en läsare.

True Q

Brittiska musikmagasinet Q har haft sin årliga prisutdelning.

De flesta vinnarna har jag inte så mycket att säga om - White Lies som nykomlingar gillar jag i och för sig - men att Muse vinner titeln Best Act In The World Today är självklart.

Muse är det bästa bandet i världen just nu.

Ska man gå in på saker som hela karriären och avtryck de gjort i musikhistorien och alla skivor sammanlagt och så vidare kanske det är en annan sak.

Men just nu. Muse. Oslagbara.

Hysteria

Stockholm, Hovet i lördags. Utsålt Muse. Fantastiskt, förstås. Muse har verkligen tagit ännu ett steg uppåt, vilket torde varit svårt med tanke på vilket enastående liveband de redan är.
De som kallar Muses musik för stendöd och "antitesen till allt som rockmusik ska vara" har verkligen missat något. Synd för dem.
(Och det där med recensioner av The Resistance är som sagt något jag ska återkomma till.)

Köpenhamn, Parken igår. Nog närapå utsåld konsert den också. Mycket folk var det i alla fall. Och en ännu bättre konsert. Mycket för att jag hade ståplats - på vänster sida av scenen, för att se mer av Matt, förstås - men också för att de hade ännu lite fler skärmar och en låtlista med Uprising först. En perfekt öppningslåt som får publiken på tå direkt. Och så Knights Of Cydonia som oslagbar avslutning.

Jag skulle kunna se en till konsert idag utan att tröttna. Särskilt som de varierar låtlistan sådär lite lagom.

Vad som var tråkigt i Stockholm var att arrangerande AEG frestats att trycka in lite för mycket folk, ett hundratal fans som fick se konserten från sidan eller snett bakifrån. Där satt även recensenterna - varav vilka flera redan från början inte har "förstått" musiken - vilket är att göra bandet en otjänst.

Min recension av Stockholmskonserten kommer i Sweden Rock Magazine framöver.
För övrigt en tidning vars blivande chefredaktör Martin Carlsson gav Musekonserten fem getingar i Expressen.

Stockholm Syndrome

Jag är på Musetripp. Inte bara mentalt och med skivorna laddade i Ipoden, utan på tåget på väg till Stockholm där de spelar imorgon.
Igår var det turnépremiär i Helsingfors, och låtlistan ser riktigt bra ut. Gamla favoriter möter nya hits, och de filmade klippen visar att det också blir stor show.
Kan inte tänka mig annat än att det här blir årets bästa konsert.

On The Radio

Musik och jämställdhet. Musik och genus. Två frågor som tyvärr fortfarande måste diskuteras och debatteras.
Idag ska jag vara med i radion, i Mitt i musiken. De tar upp frågan med anledning av skivbolaget MNW som fyller 40 år men tycks ha tappat bort många av de kvinnliga rösterna när de firar sin historia.
Programmet sänds i P2 klockan 12.30.

Who Are You?

Klockan 13.00 idag är det dags. Nobelpristagaren i litteratur tilkännages.
Blir det ett "Äntligen!" eller ett "Vem då?".

Jag blir glad om det blir Margaret Atwood, heller hon än Joyce Carol Oates, men det vore också kul.

Nawal el Saadawi hoppas Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Ett spännande val, men liksom Salman Rushdie kanske för politiskt.
Av DN får Linderborg också frågan "Vem tror du får priset?" svarar hon "Någon som jag aldrig har läst. Så brukar det vara."

Annars verkar Herta Müller stå högt i kurs.
Ko Un är det också många som muttrar om. Vem då? Just det.

Kiss Kiss Bang Bang

Igår var Eliza Dushku med i David Lettermans pratshow. Intervjun fick faktiskt fram lite mer intressant stoff än vad den brukar göra (fast jag hittar inget klipp med slutet).



Gäster var också ett band som kallas Kiss. De har precis släppt en ny skiva, Sonic Boom. Som faktiskt låter helt okej, även i en icke-Kiss-fanatikers öron. Nutida nostalgi, inte gubbtrött, inte för många moderna idéer, och typiska refränger. Fast nog är det dags att få Gene Simmons att kliva tillbaka från låtskrivandet (jag tänker på sunkiga Russian Roulette - där refrängen visserligen är okej - och I'm An Animal).

Down Under

Det har varit ganska tyst här ett tag. Detta eftersom jag varit i Australien och på Nya Zeeland under september.
Bättring utlovas.
Bland annat känner jag att jag nog måste granska några av de recensioner på Muses The Resistance som förekommit i svensk press.
Kanske kommer det något från resan också.

Tills dess, lite musik. För det finns en hel del bra sådan från Australien.

Den självklara:



En åttiotalsfavorit:



Den snyggaste:

Stone Cold Crazy

Spaljerad flicka av Laura Ford.

I Pilane på Tjörn finns ett av Sveriges största fornlämningsområden. Många av dem ligger i en stor fårhage. Där finns också ett flertal moderna skultpturer utställda fram till oktober.
En stor bronspinne mitt i en damm. Ett jättelikt - och rätt läskigt - lejon med människoansikte. En grotta av naturidentisk kåda. Hemlösa igelkottar och grävlingar. Och så vidare.


Min favorit, Kneeled Shadow II av Jaume Plensa.

Skultpturerna i Pilane är en häftig upplevelse. Både de skulpturer som passar väl in i landskapet och de som sticker ut. Det var nästan ännu bättre förra året när vi kom dit i skymningen och vandrade ensamma bland skulpturerna och stenarna.


Dieu Flauve av Johan Tahon, väl integrerad med klipplandskapet.


Leoniden av Johan Tahon. Samt får.

Final Resistance

Idag släpps The Resistance, Muses femte album. Fast inte i Sverige, för här släpps den om två dagar. Orättvist.
Det ska bli spännande att se hur plattan känns jämfört med när jag hörde den i somras.
Funderar också på att läsa om George Orwells 1984 för att se om jag hänger med i Matt Bellamys texter.

Living Doll

Eliza Dushku, känd och älskad som Faith, här som Echo.

Idag släpps första säsongen Dollhouse på dvd (på engelska). Jag har bara sett de två första avsnitten, så jag väntar med spänning på att få se hela första säsongen.

Att Joss Whedon inte lyckats lika bra som med Buffy vet jag redan, men även Dollhouse, som handlar om flickor som berövats sitt minne och programmeras om till olika roller för att utföra uppdrag eller hyras ut, har diskuterats mycket. Allt från om det handlar om prostitution till hur amerikanska teverecensenter bedömer vissa skådisar (eller förlåt, jag menar förstås skådespelerskor, för jag tror inte att många män skulle råka ut för samma kroppsfixerade recensioner som Eliza Dushku).

Jag återkommer garanterat i ämnet när paketet kommit från England och jag har hunnit titta.

Paper Cut

Muse i studion.

Ny månad och nya tidningar. Bland annat Okej nummer 9 (i butik 3 september) och Sweden Rock Magazine nummer 64 (i butik idag), båda med en Muse-intervju som jag gjort. Förstås med lite olika stuk eftersom tidningarna har olika läsare.

Exklusivt på bloggen kan jag avslöja att den röda hatthyllan som nämns i Matts studio är en Frän från Ikea.

Bloody Kisses

När alla andra redan är halvvägs in på andra säsongen väntar jag med spänning på kvällens SVT-premiär. Konstigt nog har jag faktiskt inte sett True Blood alls (jag räknar inte ett halvt avsnitt dubbat på italienska...)

Boken Dead Until Dark, som teveserien är baserad på, läste jag förra sommaren, och den tillhör de smartare i genren vampyrchicklit. Eller urban fantasy eller vad den nu kallas. Då gjorde jag även en kort intervju med författarinnan Charlaine Harris. Hon gillade inte alls att jag nämnde ordet chicklit i samma andetag som hennes böcker.

The Resistance

Om en knapp månad, den 16 september, släpps Muses nya platta The Resistance.

Tidigare i somras var jag i Como, där Matt Bellamy har sin studio, och hörde hela albumet samt träffade trion.
Intervjun från Italien publiceras i Sweden Rock Magazine 64 (i butik 1 september).

Här kommer en låt-för-låt-genomgång av hela plattan.
För att sammanfatta har Muse än en gång visat att de behärskar hela registret från klassisk musik via pop till metal – med en progressiv infallsvinkel.

Uprising
Första singeln – titellåten och Undisclosed Desires var de andra kandidaterna – är en omedelbar låt (och en omedelbar favorit) med en arenastor refräng. Matt Bellamy har kallat den en ”heavy rock-take on Goldfrapp". Jag hör även Marilyn Manson (wah-wah-rytmiken) och Doctor & The Medics (handklappsrytmen). Metal, synth, retrodisco och en fin flört med signaturmelodin till Doctor Who.
Lagom mycket välkänt Muse, lagom mycket nytt, men inget av det symfoniska som finns i många andra av spåren.
Matt Bellamy sjunger i ett ovanligt djupt röstläge, och texten knyter ihop hans verklighet med temat som stora delar av skivan har. Revolution och tankepolis. ”They will not control us/We will be victorious”. Muse i ett nötskal?
Lyssna på Uprising här.

Resistance
Vid första lyssningen är jag skeptisk, andra gången faller jag. Det här kommer att bli en favorit.
Ett ”stort” pianointro, en vacker melodi. Även trummorna blir melodibärande. Efter den lugna inledningen kommer ett bryt som gör att det klingar som en helt annan sång, med drivande gitarrer och fullt ställ. Matt rör sig mot de högre tonerna, och refrängen är typisk Muse, en motståndslåt: ”Love is our resistance”.

Undisclosed Desires
Ännu ett nytt sound – new wave med inslag av r’n’b. Japp, det funkar. Tankarna går först till Depeche Mode men också till förra plattans Supermassive Black Hole. Inslag av new wave, med stråkar och kul basgång (men inte lika spännande för trummisen). En mörk låt som nog ska föreställa sexig. Inte nog med Muse-känsla för att passa som första singel – men kan vidga fangruppen om den släpps senare.

United States Of Eurasia (+ Collateral Damage)
Drygt en minut in i låten skriver alla de sju journalister som är med på förhandslyssningen i studion Queen i sina block. Jag gör det med versaler. Det är som om Freddie Mercury dyker upp med Bohemian Rhapsody i sällskap. Fast på Muses eget sätt.
Låten börjar vackert med piano och stråkar, innan det brakar loss. Det är överraskande första gången – sedan inser man att det passar in. Ormtjusartongångarna som följer är just tjusande.
Fläskigt, mörkt och hårt, och helt over the top. Matt använder sin efterlängtade falsett.
Påhänget Collateral Dmage är piano på romantiskt vis.
Första gången är det svårt att ta låten på allvar, men man vänjer sig. Och den visar det är lika bra att ge upp tanken på att förstå Muse. Ett exempel på deras ständiga överraskningar.
Lyssna på United States Of Eurasia här.

Guiding Light
Trion fläskar på igen. Guiding Light påminner en aning om Anthem (Tommy Körberg i Chess) med ett solo som från en hårdrocksballad. Det är också lite av en fortsättning på Invincible.
Bra – men inte högsta Muse-standard.

Unnatural Selection
Bandet på sitt episka humör – och det hörs första sekunden att det är Muse. Låten öppnar med kyrkorgel, men övergår snart till att bli plattans mest metalliska. Det är hårt och snabbt, och påminner bitvis om System Of A Down. Med en melodi som ibland liknar ABBAs Lay All Your Love On Me. En höjdpunkt, och ännu en låt som ändrar skepnad.

MK Ultra
”How many lies will you create?” Kärlek är ett av plattans teman, även det andra är uppenbart. En snabb låt med mycket elektronik, men hård ändå. Lite Queen. Åttiotalet sticker fram sitt huvud igen. Enkelt men effektivt, men inte ett av plattans starkaste spår.

I Belong To You (+ Mon Coeur S’ouvre A Ta Voix)
En sång som hette Delilah så sent som vid lyssningsträffen. Titeln kommer från den franska operan Simpson och Delila (Camille Saint-Saëns, 1835-1921) och innehåller även delar av den. Låten har en udda rytm, innehåller piano och stråkar och till och med en klarinett.
En låt som det skulle gå bra att dansa till, fastän det inte är en danslåt.
Matt tar nästan i så att han överdriver, med darr på rösten. Ändå är det någonstans innerligt. ”You are my muse”. Japp, det handlar om fästmön.
Däremot är det väldigt svårt att förstå Matts franska när han sjunger från operans libretto.

Exogenesis : Symphony Part I (Overture)
Muses mest ambitiösa projekt hittills – och det vill inte säga lite. En minisymfoni i tre delar, där Matts förkärlek för Chopin och Liszt är tydlig.
Exo betyder ungefär yttre, i det här sammanhanget något som inte är jorden, genesis betyder skapelse. Alltså en rymdfärd, en ny början för mänskligheten på en ny planet.
Del ett börjar med bisvärmsstråkar och filmisk känsla. Melodierna i piano och stråkar är traditionella, men den musikaliska omgivningen är annorlunda när det byggs på med elektriska instrument. Den instrumentala inledningen är lång, sången, när den väl kommer, nära falsettrakterna.
Muse lyckas förena det klassiska med det moderna. Det är inte en rocklåt med symfoniorkester, det är en sann sammanslagning.

Exogenesis : Symphony Part II (Cross Pollination)
Piano, stråkmatta och sång. Del två växer till något stort och pockande enligt typisk Muse-modell. Kunde ha platsat på Black Holes And Revelations. Med pianot som länk kommer det in mer rock. Progressivt i ordets rätta mening.

Exogenesis : Symphony Part III (Redemption)
Pianot fortsätter vara länken, med ett stegvis komp och en luftig melodi. Stråkarna tillkommer och låten växer återigen. Slutet är ett sorgset piano som tonas ut. En nästan tvekande avslutning. Men orden ”We’ll get it right” gör att skivan trots allt slutar med en hoppfull ton.


Hotellutsikt över Comosjön.


Utsikt över Comosjön när kvällsregnet närmar sig.


Utsikt över Comosjön när kvällsregnet har anlänt.

Diamonds And Rust

Vissa låtar har "det", även i olika versioner. Som Diamonds And Rust.
Den skrevs av den amerikanska folksångerskan Joan Baez 1975. I höst kommer hon till Sverige, den 31 oktober till Göteborg och den 3 november till Stockholm. Då hoppas jag att få höra bland annat den låten.

Tills dess: originalet samt en lyssningsvärd cover. Och en väldigt kort cover.

A Hard Rain’s A-Gonna Fall

Jag satt hemma och knöt skorna för att gå på festival – då kom regnet. Inget stillsamt duggregn, tyvärr, även om det under Calexico höll sig någorlunda i schack.
Deras konsert var nästan så långt från det torra och röda Arizona som man kan komma, även om bandet lyckades återskapa landskapet emellanåt. Deras blandning av amerikanskt och mexikanskt, av country, filmkänsla och latinoromantik kändes uppbygglig en dag som denna. En höjdpunkt i all sin enkelhet.

Under Vampire Weekend – goda idéer, men de får inte riktigt till det – regnade det däremot löjligt mycket. Alldeles för mycket.

Därför blev det en paus (och jag kunde höra festivalmusiken hela de femton minuternas gångväg hem) tills det var dags för Amadou & Mariam. Även de hade mått bättre av lite solsken (det syntes en glimt mot slutet) men hälsade oss ”Welcome to Mali” och spelade en hel del låtar därifrån. Lite för många för min smak, eftersom jag föredrar Dimanche à Bamako. Det var också La Réalité därifrån som gjorde störst succé.
Det blev inte en lika stor fest som när jag sett dem tidigare, men rätt bra hålligång – särskilt på de två körtjejerna som knappt stod stilla en sekund.
Trots allt bland det bästa på festivalen.

Wolfmother konkurrerade med den malinesiska duon och Basement Jaxx, men lockade mycket folk till tältet ändå. Kanske finns det ett större behov av ren rock på festivalen än vad arrangörerna tror. Skönt att höra deras Led Zeppelin-riff som omväxling.

Även Basement Jaxx var kul – en stund. Med ett ordentligt drag på och framför scenen, och en drift med många klichéer. Jag gillar dem när det blir hårt, som i Where’s Your Head At – men det innebär inte att jag vill höra dem överrösta allt annat på festivalområdet vart jag än går.

My Bloody Valentine var säkert trevligt för dem som ville ha en heltäckningsmatta av gitarrer. Det var inget jag var på humör för. Då var Lily Allen bättre. Inte en artist av den kaliber en festival av den här storleken – 25 000 besökare – borde ha, men en kul och positiv avslutning.

Sedan räckte det för min del. Att se alla Teddybears-klistermärken på stan räckte gott för mig.
Sålunda blev Way Out West 2009 en festival utan någon riktigt stor upplevelse för min del, men ganska många småtrevliga.

Go West

Sommarens sista festival, Way Out West i Slottsskogen i Göteborg. Över 20 000 besökare. Så mycket folk leder till långa köer, alldeles särskilt under Wilco-konserten då det verkade som om precis alla bestämt sig för att äta samtidigt. Jag har nog aldrig sett så långa köer på en festival. Eller för den delen, så välordnade.

Tyvärr kunde jag inte gå till festivalområdet så tidigt som jag önskat under fredagen, så jag missade både Vivian Girls och Seun Kuti. En konsert som många lovordade efteråt men som jag bara hann se ett par låtar med var Band Of Horses (numera med svensk gitarrist). Det lät bra. En varm och välkomnande stämning. Det kommer nya chanser att se dem snart, sa en så kallad ”person med insyn”. Skönt att höra.



Att Robyn är en stjärna råder ingen tvekan om. Hon behöver inte omge sig med en massa gäster, som den här eftermiddagen, men det är en kul bonus, och lovvärt att hon satsar. Ingen skugga faller över henne, men den här spelningen – med start 17.40 – befann hon sig i fel omgivningar, med en stor ljusblå himmel och solsken. Hon platsar bättre inomhus, med mer klubbkänsla. Det ska bli intressant att se vad hon hittar på framöver.

Antony & The Johnsons – fast det var ju bara Antony – tillsammans med Göteborgs Symfoniker måste vara festivalens mest omtalade bokning. Uppslutningen var stor, och illskriken oväntat många. Vackert med hans sköra röst mot stråkarna, och ännu mer varm och välkomnande stämning.

Att Glasvegas och Röyksopp krockade var oväntat smärtsamt. Men det var faktiskt norrmännen som vann. Skottarna är ett litet rockband på en stor scen, med allt vad det innebär. Absolut inte dåligt, men inte elektrifierande.

Arctic Monkeys – faktiskt med färre åskådare än Robyn – visar återigen att britter är bra på den där sortens pop som rör sig i gränslandet mot rock. Kanske var det önskedrömmar, men jag tyckte mig kunna urskilja aningen Gorky’s Zygotic Mynci i dem. Vilket ledde till att jag fick lust att gå hem och lyssna på mellanledet The Coral. Underliga äro musikens vägnar.

Årets WOW har inte några tunga namn som de tidigare upplagorna, vilket gör hela programmet plattare. Många band att se en liten stund av – men få som jag verkligen måste se. Idag ser jag fram emot Calexico och Amadou & Mariam. Samt hoppas att den blygrå himlen inte öppnar sig alltför olägligt.

Words

En ny krönika i Göteborgs-Posten. Om våldtäkt och ord som språkliga handlingar.

Och en fantastisk låt som samma ämne.

Up In Flames

Jag tjatade på dem om det förra sommaren på Metaltown - att de borde boka Scandinavium istället för Lisebergshallen. Så blev det inte då, men nu är det dags. Den 12 december spelar In Flames för första gången på Scandinavium. Att de klarar stora arenor vet vi redan, hoppas bara att publiken inte handlat upp alla pengar på julklappar.

In Flames spelar även den 11 december i Stockholm, och den 14 december i Malmö, allt som en del av Taste Of Chaos-turnén som de, åtminstone här, headlinar.

We All Stand Together

Batina The Hidden.

Den serietidning jag oftast läser är Buffy The Vampire Slayer Season Eight. Vad annars?

Nyligen har jag också läst The 99, skapad av kuwaitern Naif al-Mutawa. Efter sitt arbete med tortyroffer började han fundera över vilka som egentligen är hjältar, och elfte september fick honom att vilja ta tillbaka sin religion. Så hjältarna i The 99 är ett kollektiv, inte den ensamma, (åtminstone ibland) grubblande västerländska superhjälten. Fast de 99 - döpta efter Allahs 99 sköna namn - är västerländska på många andra sätt.

Här är min recension i Göteborgs-Posten.

Celebration

Madonna igen. Andra kvällen var bättre. Inte för att andra kvällen på Ullevi alltid är bättre, utan för att publiken ryckt upp sig något. Det här var ju trots allt den "första konserten", den som biljetterna släpptes först till och den som de stora fansen gick på.

Upplägget var förstås exakt likadant - fast jag såg Madonna dra handen genom håret ett par gånger, och så tog hon på sig en rutig hatt från publiken - men det var fortfarande fascinerande (för tekniken och perfektionismen) och underhållande. Skulle faktiskt gett en fyra i betyg för den här kvällen, trots ojämnheterna.
Bäst: Give It 2 Me och Like A Prayer. Gillar också She's Not Me som är en smart kommentar och uppgörelse med Madonnas tidigare stilar. Man ska skilja på artist och person.

Och så syns jag på bild på Charlotte Perellis blogg. Hörde henne kommentera att hon hamnat mitt på pressläktaren. Tydligen fotograferade hon den också.

Like a virgin

Jag har inte sett Madonna live förut. Kan väl inte direkt påstå att jag väntat i nitton år, men jag såg fram emot lördagens Ullevispelning, och fick på många sätt mina förväntningar uppfyllda.
Madonna bjöd på show, inte på konsert, och på en extremt välregisserad sådan.

Min recension - med en trea i betyg - finns att läsa i Upsala Nya Tidning.

De flesta svenska recensioner har annars varit ljumma, och framför allt klagat på bristen på publikkontakt. Vilket är lustigt med tanke på att tidningarna innan spelningen lanserat och bedömt Madonna som just en artist man ska titta på, en visuell upplevelse, och inte någon man ska nå kontakt med. De har betygssatt hennes videor och hennes kläder, men inte musiken eller recenserat alla skivorna.

Har också sett en massa gnälliga läsarkommentarer som tyder på brist på insikt - att jämföra Madonna med Bruce Springsteen eller U2 är rätt löjligt. Det är inte samma sorts artister, och man ska inte ha samma sorts förväntningar när man går på konserter med dem. Då får man skylla sig själv om man blir besviken (jag hade i och för sig tyckt att det vore rätt kul att se Springsteen i synkroniserad dans).

Jag ser fram emot att se Madonna igen ikväll. Även om upplägget är exakt det samma.

My generation

Jenny Diski är en briljant författare. Med ett krispigt språk och en torr brittisk humor, som hon sprider även i de svartaste stunder - och sådana finns det gott om i hennes böcker, både romanerna och resebiografierna.

Hennes senaste alster är en essäbok om sextiotalet, The Sixties. Den - och åttiotalet - har jag skrivit en krönika om i dagens Göteborgs-Posten.

Uprising

Nu har inledningslåten och första singeln från Muses kommande album The Resistance börjat spelas på radio. Uprising är en omdedelbar låt med arenastor refräng.

Matt Bellamy har kallat den en "heavy-rock take on Goldfrapp". Själv tänker jag delvis på Marilyn Manson och Doctor & The Medics. Men jag lovar, Uprising är riktigt bra, och saknar - på gott och ont - Eurasiachocken.

Texten knyter ihop Bellamys verklighet med temat som stora delar av skivan har.

Revolution och tankepolis. "They will not control us / We will be victorious". Det låter väl som Muse i ett nötskal?

Framöver gäller det att hålla ögonen på BBC Radio 1, där Muse ska spela gamla och nya låtar hos Zane Lowe den 16 augusti. Musik som ska gå att höra senare på hemsidan.

Tills dess - lyssna på 36 sekunder på Youtube eller ladda ner Uprising här.

Live Under A Blood Red Sky

Den andra konserten var tydligen bäst. För så är det. Alltid. Skrev en lokal recensent.
Och tog på så vis udden ur sin egen recension - för vad är vitsen med att recensera något om man redan innan bestämt sig?

Ullevikonserter spelar tydligen i en helt egen liga - man behöver inte ens titta på statistik för att veta att femmor i betyg är mycket vanligare än på andra arenor. Förmodligen oftast inte ens för musikens skull, utan för massupplevelsen (masspsykosen skulle jag skriva om jag vore elak).

Utifrån låtlistan passade i alla fall U2s första kväll mig bättre. Här är min recension från fredagens U2-konsert.

Fick inte plats att nämna de patetiska tecknade fredsduvorna som flög runt på storbildsskärmen - inte för att de påverkade betyget, men eftersom det visar att Bono helt tycks sakna självhumor. Samtidigt som jag gillar att U2 numera har ett budskap som de står för så finns risken att det blir för mycket, för sockersött inbakat. Tyvärr tror jag inte att den burmesiska diktaturen tittar på deras starka ställningstagande för Aung San Suu Kyi i Walk on. Men om resten av världen - eller runt 50 000 personer per konsert - ser, så kanske det leder någonvart ändå.


Den här låten hade jag i och för sig gärna sett.

City Of Blinding Lights

Klon i Barcelona.

Den där klon ovanför Ullevi har synts ett tag. I dagsljus såg den mest fånig ut. När kvällen och U2 väl kom var det enklare att förstå poängen med den futuristiska bläckfisk/rymdskepps-scenen. Framför allt eftersom ljudet på konserten var ovanligt bra.
Däremot hade jag förväntat mig mer visuellt av spektaklet. Stämningsmässigt också.

Min recension publiceras i Upsala Nya Tidning. Länk dit kommer när den är utlagd.
Vertigo och Sunday Bloody Sunday var i alla fall några av höjdpunkterna. Och Bono pratade en hel del svenska.

No Line On The Horizon

Det finns ingen linje vid horisonten eftersom man inte ser horisonten för alla gråa moln. Regnet bådar inte gott inför kvällens konsert. Fast rapporterna säger i och för sig att det ska försvinna.

Igår såg jag The Claw sticka upp ovanför Ullevi. Som en gigantisk grön bläckfiskarm med neonorange prickar. Det är svårare att säga om det bådar gott inför konserten eller inte...
Scenen ska bli kul att se i alla fall. Att döma av senaste plattan No Line On The Horizon behöver U2 något för att rycka upp sig.
Rapport från U2s konsert i Göteborg kommer under helgen.

Lady Of The Night

Ännu en krönika som jag skrivit i Göteborgs-Posten. Inget som har med musik alls att göra, men sådant man ser när man rör sig på stan på kvällar och nätter. Och tydligen även tidiga morgnar.

Amuse Bouche

Ibland missar man saker. Som att hela den nya Muselåten United Stated Of Eurasia (+ Collateral Damage) har varit tillgänglig i flera dagar.
Snuttarna har jag ju hört flera gånger, men det är inte samma sak - Queenexplosionen och kontrasterna kommer inte till sin rätt. Så för tillfället kör jag ett närapå tvångsmässigt repeterande av låten.
Visserligen har jag träffat bandet och hört hela The Resistance (!), men bara två gånger. Så jag kan avslöja att även om United States Of Eurasia är Muse ända ut i fingerspetsarna och lite till, är det ändå inte den bästa låten.
Mer om det senare. Inte minst i septembernumret av Sweden Rock Magazine.

Once more, with feeling

” I believe, there will. Yes.” svarar Joss Whedon när TV Guide Magazine frågar om det kommer mer av Doctor Horrible.
Kul att en kortmusikal som gjordes för att det var manusförfattarstrejk och tid över kan bli så populär. Neil Patrick Harris - se honom i How I Met Your Mother - kan bli hur stor som helst.
Whedon säger också att han funderat på ett musikalavsnitt av Dollhouse med Eliza Dushku i huvudrollen. ”It’s crossed my mind. Eliza has a beautiful voice.” Men budgeten står i vägen. Tänk så mycket fint vi hade kunnat få om den mannen kunnat förverkliga alla sina drömmar.

Guerilla Radio

Nästa vecka kommer U2 till Sverige och Ullevi. Säg U2 och den första raden som dyker upp i min skalle är "This song is not a rebel song, this song is Sunday Bloody Sunday!"
I dagens Göteborgs-Posten har jag skrivit en krönika om politiska låtar som egentligen inte är politiska.

Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!

Efter att ha sovit ut och tänkt på saken finns det lite mer att säga om Sonisphere.

Visheten i att lägga en Metallicakonsert (jaja, -festival) mitt i skogen kan diskuteras. Uppenbarligen gjorde arrangörerna det också, men lite för sent. Mot slutet började det dyka upp erbjudanden om gratis bussresa om man köpte biljett, och nystartade Crank It Up erbjöd redan tio dagar före festivalen en biljett på köpet om man handlade en tröja för 99 kronor. Dagen innan kom dråpslaget. Ett gäng biljetter reades ut för 99 kronor – ursprungligen kostade de 995.

Är inte det ett hån mot de trogna fans som redan köpt biljett?
Och kommer det inte att straffa sig nästan år när folk väntar på ett liknande fynd?

Det vill säga om Sonisphere blir ett återkommande arrangemang.
Att de fått Rockparty och Hultsfreds kommun att geografiskt omdesigna Folkets park borde väl tyda på ambitioner i den riktningen. Själv är jag inte förtjust i att träd sågas ner eller att en kulle plattas till för att man enklare ska kunna gå mellan två scener. Så bekvämt behöver allt inte vara.
Den där mastodontparkeringen som skapats en bra bit från festivalområdet och som skövlat ännu fler träd verkar heller inte varit någon succé. Det var gott om bilar i diken och på gator där de inte skulle stå. För att inte tala om bilköerna på väg till och från festivalen.

En nyhet på Sonisphere var att man för första gången i Hultsfred kunde handla öl och gå runt med den på området istället för att vara hänvisad till inhägnade ölområden. Bra enligt många, sämre enligt lika många som oroar sig för att trettonåringarna rör sig bland alkoholpåverkade människor. Men det är tveksamt om den där promenadölen kommer att förekomma på den vanliga Hultsfredsfestivalen, där publiken är yngre.

Med de här problemen – parkeringen och den liberalare utskänkningspolicyn – finns det en risk att vanliga Hultsfredsbor kommer att vända sig mot festivalerna. Då är det kört.

I mycket kändes arrangemanget mer som Metallica med väldigt många förband än som en festival. För all del är det kul att se dem på en festivalscen som omväxling till årets inomhusspelningar, och ljudet var säkert bättre än det skulle blivit på Ullevi.
Att det bara fanns två scener och att det bara spelade ett band i taget gjorde dagen hela aningen långtråkig – på vanliga festivaler finns det ju alltid något litet band att se eller något annat att göra om man inte gillar huvudattraktionen.

Att Sonisphere trots allt drog mycket folk – 35 000 landade siffran på, men Metallica hade ju dragit ytterligare 20 000 på Ullevi – märktes på gott och ont. Eftersom det fanns färre försäljningsstånd än vanligt var köerna mycket längre. När alla ville lämna området mitt i natten var det också trångt. Alltför trångt.
Däremot var det inga problem framför scenerna. Synen av publikmassan framför Metallica var mäktig.

Det sätter också fingret på svårigheten med att göra ett Sonisphere nästa år: Hur hitta ett band som drar lika stor publik och orkar göra en ambulerande festival?

The Winner Takes It All II

Egentligen skulle vinnarna i meet n' greet med Mastodon – som kom från flera olika tävlingar, inte bara den här – ha träffat bandet efter spelningen. Men eftersom speltiden flyttades blev det innan. Alla verkade dock glada och nöjda ändå.
Jag fick inte tillfälle att prata med vinnarna, men här är några bilder från träffen.

Brann signerar senaste plattan...

... medan Troy får signera en sliten sko.

When You Wish Upon A Star: Rapport från Sonisphere

04.30: Väckarklockan ringer.

05.55: Det börjar regna.

06.00: Bussen avgår mot Sonisphere.

09.30: Framme i Hultsfred. Här regnar det inte.

09.45: Det luktar festival efter förra helgen. Ser en kille i Buffy-tröja i kön till insläppet.

10.00: Det är tomt på festivalområdet. Å andra sidan är det fortfarande tidigt. Hör och ser Adept soundchecka. Upptäcker att Anthrax har ställt in. Sångaren är tydligen sjuk. Det innebär att Mastodon fått deras speltid 17.30, det vill säga att det inte kommer något band jag vill se innan dess…

Här ska Metallica spela om 14 timmar.

11.00: Har hunnit inspektera hela festivalområdet. Det ser inte alls ser ut som under den vanliga Hultsfredsfestivalen – avspärrningarna är annorlunda och det är bra två scener. Man känner sig vilse. Dessutom har en massa träd sågats ner och den lilla kullen man hade så bra utsikt mot till Hawaiiscenen plattats till.

12.00: Väntar på att något ska hända.

12.23: Första livstecknet på scenen. Två ointressanta konferencierer från Bandit.

12.25: Dead By April står på scen. Långt intro. Ganska mycket folk, men alldeles för varmt i solen för att det ska vara värt att titta.

13.05: Adept på scen. Håller mig kvar i skuggan, och försöker hitta platsen där jag senare ska träffa Mastodon. Det tar sin tid. Köerna vid insläppet är rejäla.

14.45: Lamb Of God på scen. Jag går till intervjuområdet. Mer om fansens meet n' greet och intervjun senare.

15.30: Det börjar regna.

15.45: Meshuggah på scen. Jag är fortfarande kvar i intervjuområdet.

16.00: Står under ett träd och väntar på att det ska sluta regna.

16.30: Cradle Of Filth på scen. Ett utmärkt tillfälle att passa på att äta. Tyvärr blir det en trippel i sådant man helst undviker. Musik jag ogillar, duggregn och en vildsvinskebab som inte alls smakar gott.

17.00: Letar upp pressområdet, som ligger inbäddat bland röda små stugor. Inser att man kan se Mastodon därifrån.

17.26: På plats bakom en gärdsgård för en av festivalens höjdpunkter.

17.30: Mastodon på scen. Men tyvärr igen. Ljudet är inte så bra som Mastodon kräver, det börjar dugga, regna mer och till sist är det rena skyfallet. Låtvalet är okej, Troy Sanders är i högform, men ändå räcker det inte.

Mastodon. Bilden är inte randig, det är regnet...

18.30: Machine Head på scenen. Det regnar inte längre. Robb Flynn säger fuck för många gånger för att man ska orka räkna. Trots det är det en pigg konsert, med entusiastisk publik.

Machine Head.

19.45: The Hives på scen. I bländvita kläder, efter ett AC/DC-intro. Något felplacerade på en metalfestival, men helt rätt ändå, att döma av publikmängden och -reaktionen.

21.00: The Cult på scen. Årets Dave Wyndorf-chock. Ian Astbury har ökat sin storlek betydligt. Fast jag är mer nyfiken på det korta lockiga håret. Jag minns ju honom som en snubbe med korpsvart rakt hår. Det låter bra, men som sagt, jag har aldrig varit intresserad av The Cult.

22.30: Primal Scream på scen. Att Primal Scream har samma bokare som Metallica sägs vara skälet till att de är här. Men det är en björntjänst. De flesta föredrar att ställa upp sig för Metallica istället. Jag äter kvällsmat. Årets langos.

23.45. Metallica ska börja. Alla väntar. Höjdpunkten är här.

00.05. Metallica på scen. Battery är alltid en träffsäker öppningslåt. Creeping Death förhöjer nostalgikänslan – men ändå känns bandet fortfarande aktuellt och levande. Fuel funkar som brukligt bättre än förväntat live, ett eldigt, rakt nummer. Of Wolf And Man hade jag kunnat undvara. Fade To Black däremot, är en av Metallicas starkaste stunder.
De fyra nya låtarna Broken, Beat And Scarred, Cyanide, All Nightmare Long och The Day That Never Comes – uppdelade av Sad But True och One – har sina poänger. Även om de flesta skulle föredra klassiker visar de att Metallica fortfarande är att räkna med. Master Of Puppets följer. Metallica vet också vikten av att blanda kronologin.
Sedan smäller det på riktigt. Är det… kan det vara… jo, men det är det! Dyers Eve. En fantastisk version. En oväntad gåva. Men jag tittar mig omkring och många verkar inte inse vilken stor stund detta är. ”Det var bra, eller hur? Ska vi spela den igen? Nä, det skulle inte bli lika bra då…” säger James Hetfield. Hmpf.
Känslorna fortsätter svalla med Nothing Else Matters, som fortfarande är en rysare. Jag har svårt att tro att den låten någonsin blir uttjatad live. Den avslutas med Hetfield på knä och en övergång till Enter Sandman. Som vanligt med fyrverkerier.
Extranumren blir ovanligt kul. Den korta Misfitscovern Last Caress (som också stod på min önskelista), effektiva Hit The Lights och förstås Seek And Destroy. En trygg sistalåt som alltid ger publiken vad den vill ha.
Åskådarna – siffran jag hört är runt 35 000 – börjar röra sig bort medan bandet kastar ut sina plektrum. Tacken känns ärligt menade, någon kastar upp en svensk flagga på scen, och Lars Ulrich får som alltid de sista orden (men varför på engelska?): ”Vi syns snart igen!” Det låter bra!

Metallica.

03.10: Bussen lämnar Hultsfred. En lång natts färd mot dag…

Själva Sonisphere som festival, den geografiska omdesignen och biljettpriser återkommer jag till.

The Winner Takes It All

Nu är Mastodontävlingen slut. Förhoppningsvis kan jag återkomma med en bild på de lyckliga (?) vinnarna. En Mastodonintervju blir det åtminstone.
Grattis!

The Wait

Metallica i Berlin, 12 september 2008.

Imorgon bär det av till Smålands mörka skogar, till Hultsfred och Sonisphere. Eller egentligen, för min del, till en Metallicakonsert. För det är därför jag åker.
Mastodon ser jag i och för sig gärna, och Machine Head och Anthrax (fast de har ju en ny sångare som inte fått så bra omdömen…) kan vara kul. Men det blir mycket pausmusik. The Hives är jag inte särskilt intresserad av, The Cult har jag aldrig riktigt gillar och Primal Scream förstår jag ärligt talat inte vad de gör på en hårdrocksfestival. Men de kanske överraskar?
Oj, vad jag låter negativ. Förhoppningsvis visar banden att jag har fel och gör kanonkonserter allihop.
Stämningen och den pirrande förväntan finns inte riktigt där ännu, men imorgon kommer det att kännas annorlunda. När Metallicas intro går igång. När de välbekanta riffen kommer. Och så hoppas jag att de spelar något jag inte hört dem spela live förut. Dyers Eve hade inte varit fel. Eller The God That Failed. Men den chansen är väl minimal.
Rapport från festivalen kommer i alla fall under söndagen.