Ready To Run

Court Yard Hounds.

1999 var jag i USA första gången. Första nätterna tillbringade vi i New York på ett vandrarhem där rummets enda inredning var en våningssäng och en trasig tv. Det gick att titta på den - men färgnyansen på allt var märkligt rosaröd.
När vi sedan for vidare ut i landet såg tv-kanalerna ut som vanligt, undantaget Country Music Television där många av musikvideorna fortsatte ha samma rosadröda nyans.
Det var på den resan jag upptäckte Dixie Chicks. Kanske för att deras videor hade normal färg?

Trion hade precis slagit igenom med plattan Wide Open Spaces, och titellåten och skilsmässoballaden You Were Mine (som handlar om systrarnas föräldrar) spelades flitigt.
Sedan dess de tillhört mina favoritband. Repertoaren sträcker sig hela vägen från fartiga budskapslåtar som Goodbye Earl till känslosamma bluegrassinspirerade som på plattan Home (den bästa de gjort hittills). Men efter Taking The Long Way och tillhörande turné har det varit alltför tyst. Bandet har sedan 2008 haft en tidsobestämd paus.

Om det inte varit för att de nyligen avslöjat att de ska turnera i sommar - bara i USA tyvärr, som förband till Eagles - hade jag varit orolig. Särskilt när Court Yard Hounds nu lanseras. Det är systrarna Martie Maguire och Emily Robison, skickliga instrumentalister och stämsångerskor, som startat eget i väntan på att Natalie Maines skulle känna sig redo att återvända.

Debuten släpps i början av maj, och det finns ett par sånger på hemsidan. Självklart låter det bra, stilsäkert, personligt, men det jag hört bekräftar också att det är Maines med sin udda röst som gör Dixie Chicks speciella.

Mythbusters

Festivalen Music Doc fortsätter, och idag ska jag vara med i ett samtal om musik och mytbildning tillsammans med Fredrik Egerstrand som gjort filmen The Extraordinary Ordinary Life of José Gonzáles och Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap.
Samtalet äger rum klockan 13 på Space på Järntorget, inget medlemskort krävs.

Den som hellre vill se en musikfilm samma tid kan passa på att se Shut Up And Sing, filmen om Dixie Chicks och vad som hände efter att countrybandet från Texas råkade säga att de skämdes över att komma från samma stad som president Bush. Ingen vacker historia.

Apropå mytbildning och Dixie Chicks har MADtv gjort en rolig parodi på comeback- och revanschlåten Not Ready To Make Nice, där poängen/myten är att det är sångerskan Natalie Maines som är den enda som vägrar be om ursäkt.

Afghan Star

Musik är farligt. De muslimska religiösa ledarna som vill förbjuda musik har på ett sätt rätt. Inte i sitt förbud, men i att vara rädda för vad musiken kan göra med människor.
Afghan Star, dokumentären om den tredje säsongen av afghanska Idol (2007), inleds av en ung, förmodligen krigsskadad, pojke som förklarar var musik kan göra för och med människor. De tävlande fokuserar också på det. Glädjen, att göra själen levande, friheten de fylls av när de sjunger.
Finalavsnittet sågs av 11 miljoner människor, en tredjedel av landets befolkning.

Dokumentären är full av män. De tävlande, publiken, mannen på gatan. Av 2000 sökande var tre kvinnor. Däremot har filmaren Havana Marking fått tillgång till några kvinnor i deras hem. Och två av de tävlande är faktiskt kvinnor, Lema och den som har gjort störst intryck på de västerländska tittarna, Setara.

Alla de tävlande är kontroversiella. Musik var förbjudet under talibanregimen. Många tycker fortfarande att det är haram. För att inte tala om dans. Det muslimska rådet och krigsherrar har åsikter om tävlingen och de tävlande. De fördömer och förbjuder.

När Setara från Herat åker ut gör hon något oförlåtligt. När hon sjunger sin sista sång tar hon några försiktiga danssteg och låter slöjan glida ner från håret. "Hon förtjänar att dö" säger en ung man. "Det är inte rätt att hon gör så" säger flera av hennes medtävlande.

Afghan Star är en jobbig och obehaglig. Och därför viktig.
En sak är dock samma som hos Idol i västvärlden: flickfavoriten får flest röster.

I efterordet avslöjas att Rafi och Hameed har släppt album och vill turnera utomlands, att även Lema har blivit dödshotad och att Setara håller på med en skiva i Kabul. Jag hade gärna sett ett uppdaterat efterord, men på AVSTV hittar jag en färsk intervju med Havana Marking, där hon berättar att programmets producent och presentatör Daoud Sediqi fått politisk asyl i USA och att det är okänt var Lema befinner sig, men att det ryktas att hon flytt till Pakistan, och att Setara jobbat med musik i Tadzjikistan.
Vad gäller Setara finns det en uppföljarfilm som precis visats på HBO. "It is ultimately a very sad film… I can’t watch it anymore in fact. Setara went back to Afghanistan when she discovered she was pregnant. There were huge complications with the birth - Afghanistan has virtually no healthcare." säger Havana Marking.

Music Doc visar Afghan Star i Bergsjön idag klockan 18.00. Och som sagt, den ska komma på SVT i vår.

Här är Setaras kontroversiella framförande av sin avskedssång.

Shut Up And Sing

Idag startar musikfilmfestivalen Music Doc i Göteborg. Från torsdag till söndag visas en rad spännande musikdokumentärer. Öppningsfilm är Afghan Star, som handlar om Idol i Afghanistan, ett land där musik och sång varit förbjudet under talibanregimen. Sju miljoner röstar genom sms, och för många är det ett första möte med demokrati. Afghan Star kommer även att sändas på SVT någon gång i vår.

Andra filmer jag ser fram emot är Taqwacore - The Birth Of Punk Islam och Heavy Metal In Bagdad. På programmets står också filmer om black metal - och kristen black metal! - i Norge, punk i Sydafrika, riot grrrl-rörelsen, Phil Spector och den fantastiska dokumentären om Dixie Chicks, Shut Up And Sing. Flera av årets fimer har politisk vinkel - och Dixie Chicks blir ett exempel på att även västvärlden pysslar med censur och förtryck av musiker.

Ice ice baby!

Konståkningsdags igen. Den här gången är det VM, i Turin. Tredje stora mästerskapet bara i år.
Det gör det svårt att uppbåda samma entusiasm som vanligt (undrar hur åkarna bär sig åt?) men det blir i alla fall enklare - inga konstiga nattsändningar.
Tyvärr tävlar varken Plusjenko eller OS-vinnaren Lysacek, så den stora spänningen i herrarnas tävling försvinner. Damklassen vinner förmodligen Yu-Na Kim utan problem. Men det fina med konståkning är ju just förledet - konst. Man kan titta bara för att det är vackert.

Skottarna John och Sinead Kerr är ett av mina favoritpar just nu. Alltid intressanta, och med spännande musikval. I uppvisningen åker de den här säsongen till Muse, låten Exogenesis 3 (Redemption). Två vackra saker som blir ännu finare tillsammans.

Spelet

Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta åt de råa och brutala raggningskurserna som finns på nätet och i verkligheten. När Eva Dozzi skriver om misslyckade män och osäkra kvinnor är det lättare att skratta. Hennes andra bok heter Pick up - en romantisk komedi. En talande titel, även om romanen tyvärr, liksom så många romantiska komedier, blir aningen förutsägbar.

Min recension i GP finns här.

Blinka lilla stjärna

En av de mest hyllade norska böckerna på senare år är Gunnhild Øyehaugs debutroman Vänta, blinka. En beläst och smart bok, men samtidigt inbjudande och rolig. En fröjd för den som kan sina populärkulturella och litterära referenser, som Kill Bill 2, Lost In Translation, PJ Harvey, Dante, Vergilius och kvinnor i för stora herrskjortor.

Den svenska översättningen har precis kommit, och Vänta, blinka är väl värd att läsas. Min recension i GP finns här.

Här är en interju med Gunnhild Øyehaug.

Mot ännu en sommar

Solen skiner, vattnet smälter och istapparna ramlar ner. Visst är vi, även om det inte alltid verkar så, på väg mot ännu en sommar. Precis som flyttfåglarna och Janet Frame.

Den nyzeeländska författaren ville inte att Mot ännu en sommar skulle ges ut före efter hennes död. Hon tyckte att den var för personlig. Efter att jag läst först hennes biografi En ängel vid mitt bord och därefter romanen så tror jag att jag förstår jag varför.

Frame har ett personligt och vackert språk, och båda böckerna är i alla fall ytterst läsvärda. Min recension i GP finns här.

Den som inte litar på mig kan istället provläsa inledningen av Mot ännu en sommar.

Fire Woman

Jenny Diski. Kate Atkinson. Annie Proulx. Joyce Carol Oates. Ursula Le Guin. Elfrida Andrée. Frida Kahlo. Fanny Mendehlsson. Patti Smith. Melissa Auf Der Maur.
Soraya Bonaly. Jutta Kleinschmidt. Jessica Kürten. Sarah Michelle Gellar. Eliza Dushku. Joni Mitchell. Alanis Morissette. Shakira. Loretta Lynn. Margaret Atwood.
Jo Bench. Mary Shelley. Jane Austen. Clara Schuman. Buffy Sainte-Marie. Nawal El Saadawi. Hildegard av Bingen. Marit Bergman. Artemisia Gentileschi. Lo Kauppi.
Neko Case. Patsy Cline. Courtney Love. Doris Lessing. Annie Leibovitz. Nina Simone. Tegan. Sara. Aretha Franklin. Emmylou Harris.
Kate Bush. Tori Amos. Joan Baez. Wanda Jackson. Joan Jett. Missy Elliott. Lucinda Williams. PJ Harvey. Mary J Blige. Nico.
Anne Frank. Toni Morrison. Isabel Allende. Ella Fitzgerald. Sylvia Plath. Simone de Beauvoir. Nelly Sachs. Virginia Woolf. Emily Dickinson. Emily Brontë.
Fredrika Bremer. Chimamanda Ngozi Adichie. Djuna Barnes. Assia Djebar. Mary Wollstonecraft. Helen Zahawi. Diana Wynne Jones. Doro Pesch. Amelia Earhart. Arundhati Roy.
Alison Moorer. Maria Anissina. Nina Björk. Rosa Parks. Linn Fernström. Karin Boye. Jane Espenson. Amber Benson. Alyson Hannigan. Mare Kandre.
Asia Argento. Jodi Foster. Sofia Coppola. Julianna Margulies. Sally Potter. Tina Fey. Yvonne Hirdman. Dolly Parton. Meera Syal. Zadie Smith.
Sara Granér. Malalai Joya. Bessie Smith. Christine de Pizan. Janet Frame. Lady Gaga. Alison Bechdel. Cate Blanchett. Rokia Traoré. Bang!

Nobody's Daughter

Det känns fel att kalla det för Hole, men namnfrågan förminskar inte att det är stort att Courtney Love äntligen gjort musik igen.
Den 26 april är släppdatumet för albumet Nobody's Daughter. Och idag - vad det nu innebär med amerikanska termer - kan man ladda ner låten Skinny Little Bitch från Holes Holes hemsida eller bara lyssna på den på Myspace.
Japp, det låter som det ska!