More Is More

Sommar: Yngwie Malmsteen

Han hade önskat sig en hund eller ett svärd, men på sin femte födelsedag fick han en gitarr. Nu är Yngwie J Malmsteen en av Sveriges mest berömda musiker, en gitarrist som skapat en ny hårdrocksgenre: neoklassicism.

Han berättar (och spelar) sin musikaliska historia; hur han såg Jimi Hendrix bränna upp en gitarr på tv, hur Deep Purple fick honom att vilja lira hårdrock, hur det var mycket svårare att ta ut låtarna på Genesis-plattan som storasyrran kom hem med och om hur han upptäckte den klassiska musiken och hittade sitt sound. Hur han spelade gitarr dagar och nätter i sträck – då skrattar han åt sig själv – och som 19-åring blev upptäckt och flyttade till USA. Lagom är ett ord som inte existerar i min vokabulär, förklarar han.

Manus verkar saknas, vilket gör snacket direkt och oprententiöst, men aningen fladdrigt. Yngwie är sitt storslagna jag, men avslappnad, smått nedtonad. Underhållande men inte lika överdriven som väntat. Undantaget en ökänd furiös flygplansfärd uteblir skrönorna om det vilda rockstjärnelivet nästan helt.

Sista meningen: Här kommer en helt underbar sak, en svensk sak ska jag säga, som hade stort intryck på mig som liten och fortfarande … en riktig rysare: Ack Värmeland du sköna.

Musik: Sin musikbiografi; Barkbrödslåten, Deep Purple, Genesis, Vivaldi, Paganini, Bach, Rainbow, ett par egna låtar.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120630 (Grattis på 49-årsdagen, Yngwie!).

For The Win

Plötsligt blev OS något att se lite grand fram emot: Muse gör den officiella låten.

Survival heter den och handlar om "total conviction and pure determination to win", något Muse lär kunna förmedla med stor övertygelse. Matt har tydligen skrivit låten med tanke på OS.
Den ska spelas under hela olympiaden, till exempel när idrottsmännen kommer in på arenorna, innan medaljceremonierna och är också ledmotiv för alla internationella tv-sändningar.

Premiärspelningen sker ikväll på BBC Radio 1 i Zane Lowes program runt klockan 19.30.

Hey Baberiba

Ett sant medieproffs 

Om Sommar varit direktsänt hade David Hellenius förmodligen varit rätt nervös i lördags – hur skulle han kunna toppa Anja Pärsons fina program?

Men seriens styrka är variationen, och Hellenius har en helt annan ton. Redan som liten tittade han rakt in i kameran och lärde sig att gå och prata samtidigt, säger han – för han är ju inte bara tv-programledare, utan även komiker. Sanningen är att han var blyg och hade få vänner, men han håller hela tiden en distans till det som kunde bli jobbigt eller mer personligt. Vilket gör att trots att han avslöjar fler misslyckanden än succéer kommer man aldrig nära. Samma avstånd gör att det knappt berör ens när han berättar om sonens dramatiska födsel eller föräldraskapsrädslorna. Han tar inte heller ut svängarna ordentligt när han driver med sina pedantiska och hypokondriska drag, som fått honom att bokstavligt talat skita i det blå skåpet – en byrå. 

Hellenius är ett typiskt medieproffs, dessutom av den ironiska generationen. Här blir just det alltför tydligt.

Musik: Enbart svenskt och låtar som knyter an till ämnet; Sigge Fürst, Ebba Grön, Harpo, Sean Banan, Agnetha Fältskog.

Sista meningen: Tack för att ni har lyssnat, och ha nu en riktigt skön sommar – hej då.

Dagens sommarvärd: Christina Lampe-Önnerud, uppfinnare.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120625.

Honky Tonk Man

Country med startsträcka

Halvsunkiga barer, whiskey och ensamma män. Honky tonk och hillbilly deluxe. Kvinnorna saknas – eller är saknade.

Det är Dwight Yoakams värld. Cowboyhatten är nerdragen så långt att ögonen skuggas, boots, jeans och
jeansjacka obligatorisk klädsel. En knyck på benet eller en stel, långsam Elvisdans är enda ansatsen till showande.

Men rösten räcker. Dwight har en av countryns bästa; sonor,  böjlig, gråtmild men med äkta känslor. Det är lätt att tro på vad han sjunger. Men med över 25 miljoner sålda skivor är han förmodligen inte så olycklig som han ofta låter. Det grötiga mellansnacket – med en karriär även som skådis bor han i Hollywood, men är född i Kentucky – innehåller många småskratt.

I Sverige är vi inte bortskämda med högklassiga countrybesök, och Dwight kompenserar genom att spela hela 135 minuter. Men startsträckan är lång, ljudet inte perfekt, han är aningen hes och lite trött (kanske efter festivalen på High Chaparral kvällen innan), och att publiken är en av de stelaste i mannaminne gör att partyt
aldrig kommer loss ordentligt.

Konserten är tät på covers, och Dwight är en utmärkt omtolkare. Han gör alla låtar till sina egna. Merle Haggards Today I started loving you again bakas in i It won’t hurt, förmodligen kvällens enda lyckliga äktenskap. Sorgens och ensamhetens lovsånger kontrasterar mot den röjiga honkytonken. Av de egna styckena är det många som fattas, men Blame the vain, A thousand miles from nowhere, I’ll be gone och
Fast as you sticker ut.

Som kompositör har 55-åringen delvis omdefinierat modern country, och med sin ko-punk rörde han om ordentligt i grytan på 80-talet. Versionen av Johnny Cashs och June Carter Cashs Ring of fire är rebellisk, släpig och het. I samma anda går Joe Maphis ofta inspelade Dim lights, thick smoke (and loud, loud
music) där Dwight återknyter till Bakersfield.

Tolkningen finns med på skivan som kommer i höst – och det är på tiden, det är sju år sedan sist. Då blir det
upp till bevis om Dwight fortfarande är en artist som skapar tomorrow’s sounds today eller om han lever på sin röst, coolhet och stabila rykte. Något även en ojämn konsert visar att han kan göra resten av
karriären.

country
DWIGHT YOAKAM
Plats: Cirkus, Stockholm, 120617
Publik: 1450
Bäst: It won’t hurt. Och rösten.
Sämst: Den långa startsträckan. Och den gräsliga amerikanska förbandstjejen.

Publicerad i Borås Tidning 120619.

Visar var skåpet ska stå

Det här är fjärde gången Slayer spelar i Sverige på senaste plattan World painted blood. Det blir en handfull låtar därifrån, men som veteraner och proffsunderhållare vet bandet vad det är fansen vill ha.
Hela fem låtar hämtar de från klassikern Reign in blood (under Raining blood badas scenen i rött ljus), därtill spelas andra godbitar som Die by the sword och Hell awaits och nyare klassiker som Seasons in the abyss och Dead skin mask.

Slayer är inget för pynt eller effekter. Kvartetten ställer sig på scen och visar var skåpet ska stå. Nämligen exakt här. Trots att de blivit lite som ett thrashens Status Quo - och rimligtvis borde vara för gamla för att vara så tuffa och låta så elakt - går det att se dem hur många gånger som helst utan att tröttna.

Slayer gör sin grej och de gör den med otrolig pondus. Flytta på dig eller bli överkörd. Och ibland är det rätt skönt att bli överkörd.

Thrash metal
Slayer
Blood stage, lördag
Bäst: Seasons in the abyss svänger skönt.
Sämst: de nya låtarna är ju, tja, nya.
Betyg: ****

Publicerad i Göteborgs-Posten 120617.

Wild Child

Krävande, kompakt, kraftfullt

Festivalens fånigaste krock. Och valet är inte enkelt: Mastodon eller Gojira. Band som båda bär den tunga men progressiva fanan högt, som för genren framåt. Men i nuläget är ändå franska Gojira snäppet mer spännande. I Sverige har vi inte haft lika många tillfällen att se dem, de är yngre och från ett i hårdrocksvärlden mer udda land. Att komma in i ett tält med ordentligt tryck framför scenen är också skönt efter den glesa uppslutning som bitvis varit framför de stora scenerna.

Det är svårt att inte tänka på Mastodon när man ser Gojira, men de har ett öppnare uttryck och tydligare inslag av thrash. På en scen av den här storleken (till skillnad från när de nyligen varit förband till Metallica) kommer de helt till sin rätt. Krävande, kompakt, kraftfullt. Kontrollerat kaos. Men också på något sätt omedelbart i sin attack.

De 45 minuterna försvinner fort, och ger mersmak. Inte minst L’enfant sauvage, titellåten från nya plattan som släpps i månadsskiftet.

Metal/prog
Gojira
Close-Up stage, lördag
Bäst: Så unga och så skickliga.
Sämst: Att de spelar samtidigt som Mastodon.
Betyg: ****


Publicerad i Göteborgs-Posten 120616.

This Machine

På nittiotalet var Machine Head ett av de tongivande nya metalbanden. Att de live fokuserar så hårt på material från 2000-talet skulle kunna vara märkligt, men känns helt rätt. Det här är en grupp – och framför allt en sångare – som genomgått en resa. På förra årets platta Unto the locust har Robb Flynn knutit samman det mesta som är Machine Head.

I am hell är en tuff öppning, Locust en nästan proggig förening av det bandtypiska och softa med Flynn i sitt esse som sångare. Annars är det oväntade inte kvartettens starka sida.

Amerikanerna funkar bra på festival och publikuppslutningen är stor, det uppstår till och med en rätt rejäl circle pit. Men en del av detaljerna går förlorade och under bar himmel blir det ännu tydligare hur torftigt Flynns mellansnack är efter 21 år.

De röda och illande gröna ljuslyktorna skapar en misstanke om spännande effekter i mörker men på dagen är de bortkastade. Nu behöver inte Machine Head sådana effekter – musiken talar för sig. Inte minst när de till sist går tillbaka till begynnelsen och släpper loss i Davidian.

Nittiotalsmetal
Machine Head | Metaltown
Fire stage, fredag
Betyg: ***

Publicerad i Göteborgs-Posten 120615.

Summer Heritage

Det var enkelt att komma längst fram på Opeth.

Genom åren har Opeth trixat med liveframträdandena – fokuserat på enskilda plattor eller retrospektiv, delat upp i hårt och mjukt. Stockholmarna är ett av de där banden – eller åtminstone en av de där bandledarna – som konstant återuppfinner sig själva.

Men det kan också bli för mycket av just att återuppfinna. Förra årets platta Heritage var en ny riktning för Opeth då de mer eller mindre släppte den extrema metalen till förmån för renodlad prog, så som det lät på sjuttiotalet. Ingen överraskning egentligen, men heller inte en så särpräglad skiva som det borde ha varit.

Styckena från Heritage dominerar. Kanske är det därför det är ganska glest framför scenen – för att det är för soft. Lite för mysigt (eller möjligtvis för krävande) för en metalfestivalpublik.

"Har ni trevligt?" frågar sångaren Mikael Åkerfeldt och det är just vad det är. Självklart också oklanderligt framfört, med värme och uan att bli för inåtvänt, men Opeth behöver starkare kontraster. Nu kommer den 14 år gamla Demon of the fall efter fyra nya låtar som en förlösning, ett efterlängtat utbrott med growl och attack. Ännu bättre blir det i The grand conjuration.

Men som sångare har Åkerfeldt verkligen hittat hem i progen. Och i en mer intim miljö kan det bli riktigt speciellt – till exempel när bandet i december kommer tillbaka för två akustiska spelningar på Nefertiti.
Fast där kan de nog inte få publiken att headbanga utan musik – en lustig syn som också visar att Opeth inte alltid är så mycket allvar som de låter.

Prog
Opeth
Blood stage, fredag

Betyg: ***

Publicerad i Göteborgs-Posten 120615.

Living In A Box

Det här är fjärde gången för In Flames på Metaltown. Att de är profeter i sin hemstad är redan etablerat, senast på Scandinavium i november. Så egentligen behövs inte all den extra kryddning de slösar på publiken: fyrverkerier åt alla håll, ett gigantiskt gnistregn, ett överflöd av eldpuffar... Sammanlagt sägs det ha varit över tusen pyroeffekter.

Ändå är det inte pyrotekniken som imponerar mest utan öppningslåten Cloud connected – en tidig hit – där det skapas en illusion av att bandmedlemmarna står i varsin luftburen kub och spelar. Riktigt fräckt, oväntat och världsklass på alla sätt.

Om göteborgarna både på Scandinavium och den efterföljande klubbturnén försökt minska på storleken gör de tvärtom den här kvällen. Det är coolt. Och omväxling förnöjer.

Att bandet tillhör världseliten råder ingen tvekan om, men den här gången lyckas de inte visa fram sin allra bästa sida. Det strilande regnet (vilket i strålkastarljuset blir en specialeffekt i sig) och det klena ljudet gör sitt till. Men den ömsesidiga kärleken som var så påtaglig på novemberspelningen känns inte här. Det blir aldrig magiskt. En mellanspelning från In Flames är inte fy skam det heller – det klår en stor andel av festivalens startfält – men samtidigt går det inte att komma ifrån att det som borde varit en triumf därför blir något av en antiklimax.

Att In Flames publik fick Bananpiren och bron att svaja är enligt mytologin en av anledningarna till att Metaltown flyttat utanför stan. När den i mellansnacket något ofokuserade Anders Fridén ber åskådarna att hoppa för att sänka även det här området så att festivalen måste flytta in till centrum igen jublas det visserligen, men hoppen är inte vildare än de brukar vara på Only for the weak. Däremot tycks större delen av festivalbesökarna vara på plats.

In Flames
Blood stage, fredag
Bäst: Cloud connected med oväntade och storslagna effekter.
Sämst: Klent ljud (något som gäller fler band än In Flames).
Betyg: ***

Publicerad i Göteborgs-Posten 120616.

Metal Party

Obegriplig krock på genrefestivalen

När Tori Amos, Slayer och Kraftwerk krockade på Roskildefestivalen 1998 fick man liksom skylla sig själv om man ville se alla tre. Lite samma sak var det på årets Sweden Rock, med King Diamond och Slade bredvid varandra. En bred musiksmak lönar sig inte alltid.

Det är särskilt svårt med krockarna på en genrefestival. Inte minst för en festival med relativt ensidig modern metalinriktning, som Metaltown. Att tvingas missa sista kvarten av Dark Tranquillity för att se Slayer är trist, liksom krocken mellan dödsmetallarna Vader och Hypocrisy. Det må vara hänt. Men en av krockarna på årets Metaltown har till och med genererat protestlistor på internet. Det är svårt att förstå hur en arrangör med fingertoppskänsla kan lägga Mastodon och Gojira samtidigt. Två band som har turnerat tillsammans, som båda har en progressiv inriktning och utvecklar såväl sig själva som genren. Som lockar samma publik och är kända för att vara riktiga monster live. Franska Gojira har dessutom inte varit i Sverige på ett tag och debuterar på festivalen.

Återväxten börjar nämligen bli något att tänka på även för Metaltown: många av årets artister har uppträtt tidigare, inklusive toppnamnen Slayer (2007), Marilyn Manson (2009) och In Flames (premiäråret 2004 samt 2008 och 2010). Så länge banden levererar behöver det inte vara ett problem, och bland de 51 artisterna finns flera säkra kort och tillräcklig variation (bortsett från könet förstås). Ett trevligt inslag är en helt ny scen med fokus på den riktigt hårda och mörka musiken.

Logistik och transporter tänker jag däremot inte bekymra mig om. Gratis bussar utlovas, camping och parkering har utökats. Efter förra årets kaos kan jag inte tänka mig att arrangörerna vågar annat än att lösa det.

Och det är en lyx att ha en högklassig metalfestival så nära stan. Att få se världsartister och inte minst svenska världsartister. Hur man än vrider och vänder på det är det stort att ett Göteborgsband toppar festivalen.

Missar inte:
Fredag: Within Temptation
Lördag: Dark Tranquillity

Publicerad i Göteborgs-Posten 120614.

The 2nd Law

Är det science fiction, en dystopi eller ett album? Eftersom det är Muse förmodligen allt på en gång.
Ny platta i september - yay!