Boom!

Metaltown går ut hårt - första bokningen till nästa års festival, 17 och 18 juni, är System Of A Down. Det ser jag fram emot.
Bandet betonar på sin hemsida att de ska spela ihop några gånger, att de inte vet vad som händer mer, men ett nytt album hade ju varit väldigt kul.

The Fame Monster

Vad är kändisar egentligen bra för? Varför hyllar vi dem så ofta först, för att sedan sänka dem?
Redan de gamla grekerna gjorde det...
Om kändisdyrkan och gamla gudamyter handlade min krönika i GP i måndags.

It Doesn't Get Any Countrier Than This

Till sist har även svensk teve visat Country Music Awards 2010, och Gwyneth Paltrows omtalade framträdande. Hon sjöng bra, och Country Strong var en fin låt. Typiskt country på så många sätt. Men oj vad nervös hon såg ut.

Filmen Country Strong, om en countrystjärna på väg uppåt och en på väg neråt (Paltrow), där även countrystjärnan Tim McGraw och Leighton Meester (Gossip Girl) har stora roller, låter sevärd.



Vanligtvis brukar det alltid gå att hitta en artist på CMA som man kan räkna ut får ett brett genombrott snart (som Taylor Swift och Lady Antebellum) men något sådant såg jag inte i år.

Bland höjdpunkterna fanns Loretta Lynns korta framträdande, när hon hyllades av Miranda Lambert och Sheryl Crow.
Nykomlingsvinnarna Zac Brown Band ska jag definitivt kolla upp, liksom Dierks Bentley. Och så fanns det en låt som verkade sammanfatta mycket av vad countrymusik går ut på, Brad Paisleys This Is Country Music.

Tears Don't Fall

Malmö: Lady Gaga ikväll.
Stockholm: Avenged Sevenfold imorgon.
Göteborg: Bullet For My Valentine ikväll.

Nog hade det varit roligare att befinna sig i en annan svensk stad än Göteborg den här helgen. Fastän det är just Göteborg som får finbesök från Wales. Problemet är inte att det är något fel på Bullet For My Valentine, jag gillar dem, men det känns som om de är i stan en gång om året nuförtiden. Annars hade jag definitivt varit på på Lisebergshallen ikväll.
Det vore helt enkelt roligare att se en jätteshow eller något jag inte sett förut (det känns inte riktigt rättvist att räkna Avenged Sevenfolds konsert som förband till Maiden på Ullevi).

Coal Miner's Daughter

Född fattig i ett fattigt kolgruveområde 1934. Näst äldst av åtta syskon. Gift vid tretton års ålder. Fyra barn vid nitton års ålder och därefter tvillingar. En make som dricker och är otrogen.
Inget bra utgångsläge, eller hur?

Inte många skulle med det här i bagaget lyckas med samma sak som Loretta Lynn: Att skriva över 160 sånger, släppa 70 album, få tio albumettor och 16 singelettor på countrylistor, fyra Grammys och massa andra priser.
Hon var dessutom den första inom countryn som skrev sånger med feministisk vinkel. Det är inte konstigt att Jack White kallat henne sin favoritvokalist och att Neko Case gjort en cover på Rated X.

Ikväll - i natt - klockan 2.10 kommer den biografiska filmen Loretta på TV3. Den är sevärd. Och musiken hörvärd.

The Prince And The Pauper

En krönika i GP om de ökande klyftorna i Sverige och vad jag ser nästan varje dag i Göteborg - tiggare och prostituerade.

Blinded By The Light

Jag gillar att läsa recensioner, både för innehållet och hantverket. För att lära mig något och upptäcka nya saker, men ibland också för att hitta klichéer. Det sista gäller framför allt musikrecensioner, där klichéerna är många (jag säger inte heller att jag själv är helt oskyldig).

Professor Lars Lilliestam har i Bilderna av Kent undersökt ett stort antal recensioner av Kents Vapen & Amminution och vilka verktyg som skribenterna använder. Det är rekommenderad läsning.

Den här veckan släppte Bruce Springsteen en "ny" platta, The Promise med material som aldrig släpptes i samband med Darkness On The Edge Of Town 1978. Det får som alltid svenska recensenter att slå knut på sig själva.

En favoritformulering kommer från Per Hägred i Expressen: "The promise måste vara rockens svar på dödahavsrullarna:"
Något gammalt och mossigt, tänker jag förstås. Men han fortsätter: "22 låtar från arkiven. Några av dem tidigare dokumenterade på bootlegs, andra helt nyinspelade. Samtliga en wow-upplevelse som man inte trodde fanns."
Konstigt nog får plattan bara fyra getingar.

Hägreds metafor är både överdriven och kan tolkas på två helt olika sätt. Men jag fick mig i alla fall ett gott skratt.

Det fick jag däremot inte av den trista slutklämmen på Johan Lindqvists recension i GP, angående den medföljande konsertdvd:n: "Älskar man inte den spelningen gillar man inte rockmusik överhuvudtaget."

Fler Springsteen-recensioner har jag inte orkat läsa. Det går att räkna ut vad som står där. Darkness On The Edge Of Town är dessutom Springsteen i en form jag inte gillar särskilt mycket. Nebraska är min favorit. Även hyllningsplattan, med Dar Williams cover av Highway Patrolman.

Och varför titta bakåt på det som en gång påstods vara rockens framtid när man kan titta framåt?
Apropå klichéer och alltför stora ord släpper My Chemical Romance i slutet av månaden sitt fjärde album Danger Days: The True Lives Of The Fabulous Killjoys. En platta som oväntat fått brittiska NME att gå i taket: "This is the best rock record of the year by such a margin that you actually feel rather embarrassed for everybody else. This isn't over-excitement. In 2010's final act, consider rock'n'roll saved."
Efter att ha hört singeln Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na) är det svårt att tro annat än att det handlar om just "over-excitement".

Beautiful Garbage

Att höra Misery's Crown fick mig att tänka på Garbage. Gamla favoriter som det tyvärr varit tyst om länge. Men det är klart, Shirley Manson har ju visat sig vara en terminator och jag antar att det är svårt att förena två så olika karriärer.
(Den som inte fattar något av ovanstående får helt enkelt kolla på Terminator: The Sarah Connor Chronicles).

Tydligen håller Garbage trots allt på att spela in en ny platta just nu. Trevligt.

Where Death Is Most Alive II

Det är klart att det var fantastiskt. En kärlek mellan publik och band så påtaglig att den nästan gick att ta på.

"Oslagbart bra - som i en dröm" skrev GP:s recensent och delade ut fem fyrar till Dark Tranquillity.
Själv drömde jag om DT på riktigt i natt. I drömmen köpte jag efter konserten någon slags turnéhalsduk med låtlistan på. Irriterande nog minns jag inte vad som stod där, om det var riktiga DT-titlar, om det i så fall var en korrekt setlist (vilket jag förstås minns det som utan att egentligen minnas något) eller om det var något helt annat...

Where Death Is Most Alive

Ikväll kommer det inte att se ut så här...



... utan mer så här:



Det fantastiska livebandet Dark Tranquillity spelar på Trädgårn i Göteborg (kl 22.00), turnéavslutning med Marionette (kl 20.00) och Avatar (kl 20.55) som uppvärmare, så det blir en göteborgsk helkväll på alla sätt.

Bring It On

I torsdags - i USA alltså - gästspelade favorit-slayern Eliza Dushku som FBI-agent i Big Bang Theory. I Sverige har Kanal 5 hunnit ungefär till mitten av säsong tre, så det är svårt att räkna ut när vi får se The Apology Insufficiency, sjunde avsnittet av säsong fyra.

Här är i alla fall en trailer.



Efter rollen som Faith i Buffy vet vi ju att Eliza Dushku excellerar i rollen som motspänstig men spänstig. Ikväll gör hon det i cheerleadingfilmen Bring It On, som sänds klockan 18.05 på Kanal 5. Det är något speciellt med cheerleadingfilmer, i hur de lyckas vara både underhållande och outhärdliga. Att Eliza Dushku - och Clare Kramer, Glory från Buffy säsong fem, i rollen som cheerleadingbitch - är med i den första Bring It On, gör den förstås mer sevärd.

Drinking Song?

Wine: [oajn], vin, något man dricker, oftast gjort av vindruvor.

Grape: [grejp], druva, vindruva, något man äter eller gör vin av.

Vine: [vajn], ranka, vinranka, slingerväxt.

Grapevine: [grejpvajn], vinranka, djungeltelegraf (rykte).

Grapewine: vindruvsvin?

Animalize

Jag missade tyvärr min favoritförfattare, den vassa Jenny Diski när jag var i London i september. Själv verkar hon inte helt nöjd vare sig med sin insats på Foyles eller det politiska läget just nu.

Ser istället fram emot att läsa hennes nya bok som kom ut igår, What I Don't Know About Animals.

Förlaget beskriver boken så här:
What does Jenny Diski know about animals? She's really not sure. There is, however, one thing of which she is certain: our relationships with and attitudes to animals are worth thinking about. In What I Don't Know About Animals, she shows why. She sets out to investigate what she does and doesn't know about animals. She remembers the stuffed cuddly creatures from her childhood; the animal books she read; the cartoons she watched; the strays she found; the animals who have lived and still live with her; the animals she has observed close up, and those she has feared. She examines human beings, too, and the way in which they have looked at, studied, treated and written about the non-human creatures with whom we share the planet. Subtle, intelligent and brilliantly observed, What I Don't Know About Animals is an engaging look at what it means to be human and what it means to be animal.

Visst låter det intressant?

Den som inte hinner, orkar eller av andra skäl vill ta sig an en hel bok kan läsa Jenny Diskis dagbok och sporadiska blogginlägg hos London Review Of Books. För den som inte läst hennes årsgamla text om våldtäkt rekommenderas den.

Day And The The Shade

Jag gillar hösten. De fina dagarna när himlen är klarblå och på något sätt högre än vanligt och trädens löv lyser i varma nyanser.
Sedan finns de där andra andra dagarna, när solen är som ett spöke, dagen grå och kall och sedan kommer kvällen.

Ikväll spelar Katatonia på Brew House i Göteborg. Deras musik och melankoliska drag får mig att tänka på de där andra dagarna.



De fina dagarna får mig däremot att tänka på Wales. Där det i och för sig kan regna rejält. För länge sedan när jag intervjuade walesiska popbandet Catatonia gav jag dem faktiskt en cd med svenska Katatonia. Tyvärr fick jag aldrig höra vad de tyckte.

He Who Travels Far

Uppenbarligen är det inte bara jag som anser att mongolisk strupsång är bland det mest brutala som går att frambringa. Ikväll spelar Hanggai från Peking och Inre Mongoliet i på Planetafestivalen i Göteborg - i somras suppträdde de på den stora hårdrocksfestivalen i Wacken. Med hästfela och allt. Där ser man.

Hanggai hörde jag först i radioprogrammet Klingan för några veckor sedan, glömde - som med så mycket annat - bort att jag tänkt kolla upp dem, men blev påmind genom Patrik Lindgrens recension i GP.

Hela gruppens senaste platta He Who Travels Far går att höra på nätet. Det är vackert, infångande och annorlunda.

Kvällens konsert äger rum på kulturkuset Kåken i Härlanda.


En bonus, när jag ändå är inne på strupsång: Sheldon i Big Bang Theory som framför tuvinsk strupsång (tuvinerna lever i södra Sibirien).