Jag gillar att läsa recensioner, både för innehållet och hantverket. För att lära mig något och upptäcka nya saker, men ibland också för att hitta klichéer. Det sista gäller framför allt musikrecensioner, där klichéerna är många (jag säger inte heller att jag själv är helt oskyldig).
Professor Lars Lilliestam har i Bilderna av Kent undersökt ett stort antal recensioner av Kents Vapen & Amminution och vilka verktyg som skribenterna använder. Det är rekommenderad läsning.
Den här veckan släppte Bruce Springsteen en "ny" platta, The Promise med material som aldrig släpptes i samband med Darkness On The Edge Of Town 1978. Det får som alltid svenska recensenter att slå knut på sig själva.
En favoritformulering kommer från Per Hägred i Expressen: "The promise måste vara rockens svar på dödahavsrullarna:"
Något gammalt och mossigt, tänker jag förstås. Men han fortsätter: "22 låtar från arkiven. Några av dem tidigare dokumenterade på bootlegs, andra helt nyinspelade. Samtliga en wow-upplevelse som man inte trodde fanns."
Konstigt nog får plattan bara fyra getingar.
Hägreds metafor är både överdriven och kan tolkas på två helt olika sätt. Men jag fick mig i alla fall ett gott skratt.
Det fick jag däremot inte av den trista slutklämmen på Johan Lindqvists recension i GP, angående den medföljande konsertdvd:n: "Älskar man inte den spelningen gillar man inte rockmusik överhuvudtaget."
Fler Springsteen-recensioner har jag inte orkat läsa. Det går att räkna ut vad som står där. Darkness On The Edge Of Town är dessutom Springsteen i en form jag inte gillar särskilt mycket. Nebraska är min favorit. Även hyllningsplattan, med Dar Williams cover av Highway Patrolman.
Och varför titta bakåt på det som en gång påstods vara rockens framtid när man kan titta framåt?
Apropå klichéer och alltför stora ord släpper My Chemical Romance i slutet av månaden sitt fjärde album Danger Days: The True Lives Of The Fabulous Killjoys. En platta som oväntat fått brittiska NME att gå i taket: "This is the best rock record of the year by such a margin that you actually feel rather embarrassed for everybody else. This isn't over-excitement. In 2010's final act, consider rock'n'roll saved."
Efter att ha hört singeln Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na) är det svårt att tro annat än att det handlar om just "over-excitement".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så du dömer hela albumet av en låt när du inte ens vet meningen med den..?
SvaraRaderaNu säger jag inte det här bara för att jag är ett My Chemical Romance fan, det är faktiskt ett riktigt bra album! och inte "over-excitement".
Hej Sussie,
SvaraRaderaNej, det var inte så jag menade. Utan att utifrån singeln - och vad de gjort på tidigare album - så har jag svårt att tro att det är albumet som "räddar rockmusiken". Däremot tror jag säkert att skivan kan vara riktigt bra, ska försöka hinna lyssna idag så att jag kan veta istället för att tro.