Go West

Sommarens sista festival, Way Out West i Slottsskogen i Göteborg. Över 20 000 besökare. Så mycket folk leder till långa köer, alldeles särskilt under Wilco-konserten då det verkade som om precis alla bestämt sig för att äta samtidigt. Jag har nog aldrig sett så långa köer på en festival. Eller för den delen, så välordnade.

Tyvärr kunde jag inte gå till festivalområdet så tidigt som jag önskat under fredagen, så jag missade både Vivian Girls och Seun Kuti. En konsert som många lovordade efteråt men som jag bara hann se ett par låtar med var Band Of Horses (numera med svensk gitarrist). Det lät bra. En varm och välkomnande stämning. Det kommer nya chanser att se dem snart, sa en så kallad ”person med insyn”. Skönt att höra.



Att Robyn är en stjärna råder ingen tvekan om. Hon behöver inte omge sig med en massa gäster, som den här eftermiddagen, men det är en kul bonus, och lovvärt att hon satsar. Ingen skugga faller över henne, men den här spelningen – med start 17.40 – befann hon sig i fel omgivningar, med en stor ljusblå himmel och solsken. Hon platsar bättre inomhus, med mer klubbkänsla. Det ska bli intressant att se vad hon hittar på framöver.

Antony & The Johnsons – fast det var ju bara Antony – tillsammans med Göteborgs Symfoniker måste vara festivalens mest omtalade bokning. Uppslutningen var stor, och illskriken oväntat många. Vackert med hans sköra röst mot stråkarna, och ännu mer varm och välkomnande stämning.

Att Glasvegas och Röyksopp krockade var oväntat smärtsamt. Men det var faktiskt norrmännen som vann. Skottarna är ett litet rockband på en stor scen, med allt vad det innebär. Absolut inte dåligt, men inte elektrifierande.

Arctic Monkeys – faktiskt med färre åskådare än Robyn – visar återigen att britter är bra på den där sortens pop som rör sig i gränslandet mot rock. Kanske var det önskedrömmar, men jag tyckte mig kunna urskilja aningen Gorky’s Zygotic Mynci i dem. Vilket ledde till att jag fick lust att gå hem och lyssna på mellanledet The Coral. Underliga äro musikens vägnar.

Årets WOW har inte några tunga namn som de tidigare upplagorna, vilket gör hela programmet plattare. Många band att se en liten stund av – men få som jag verkligen måste se. Idag ser jag fram emot Calexico och Amadou & Mariam. Samt hoppas att den blygrå himlen inte öppnar sig alltför olägligt.