När Bruce Springsteen kommer till Sverige stannar landet. Tidningarna gör extrabilagor, paparazzi jobbar för fullt – vad äter han, vart åker han, är det verkligen han? – och de höga betygen regnar över de publikfrälsande konserterna.
Det gör att det är lätt att tröttna på Springsteen. Och det är oftast inte ens hans fel – utan lärjungarnas. Predikanternas.
Det gör att det är lätt att tröttna på Springsteen. Och det är oftast inte ens hans fel – utan lärjungarnas. Predikanternas.
Brittiska The Guardians recension från Glastonburyfestivalen förra helgen funderar över just den religiösa kvalitén hos Springsteenrecensioner och hans fans – det envetna påståendet ”att se honom är att bli frälst”. Men skribenten Dorian Lynskey ser inte ljuset. Han ser en Hercules i jeanstyg. Någon nära att bli en självparodi med låtar som liknar nummer från en Broadwaymusikal om en snubbe som jobbar i ett garage. Med en publik som skulle vara medvetslös halvvägs in i konserten om den tog en shot varje gång han sjöng orden work, dream, streets, highway eller refinery.
Recensionen är bland det mest underhållande jag läst den här veckan.
Dessutom är det nyttigt med nya perspektiv.
För övrigt, så är The River en fantastisk låt, men min favorit med Springsteen är Highway Patrolman – gripande framförd av Dar Williams på coverplattan Badlands: A Tribute to Bruce Springsteens Nebraska.
(Den hittar jag tyvärr ingen länk till någonstans…)
Det här är också en fin Springsteen-låt:
Hörde Born in the USA igår på nattradion när vi körde från Arvikafestivalen till hotellet och diskuterade just detta faktum; att en svinrik kille fortfarande symboliserar någon form av arbetarklassdröm trots att många av fansen aldrig varit i närheten av arbetarklass. Det största Springsteen-fan jag känner är en så ultramoderat kommunisthatare man någonsin kan bli och jag får inte ihop det.
SvaraRaderaNär Springsteen är lågmäld och melankolisk, som i just The River och på Nebraska, då är det bra som fan, men resten? Masspsykos.
Well, arenakonserter är vår tids nya religion. I en sekulariserad värld där Gud och Jesus spelat ut sin roll har Springsteen och kompani tagit över funktionen att ge människor en identitet genom gemenskap. Människor har alltid haft behov av en identitet skapad genom att man tillhör en grupp: kristna, protestanter, muslimer, springsteenfans, hårdrockare etc.
SvaraRaderaDet blir extra slående när man ser hur lika ritualerna på en arenakonsert är de som förekommer i en kyrka. En andlig ledare, en massa som lyssnar, allsång, återkommande rutiner (Angus Youngs duckwalk motsvarar väl nattvarden) och framför allt en fullkomlig underkastelse till ledarens uppmaningar.
Born to Run är väl springsteenreligionens svar på Fader vår....
Dorian Lynskey sätter verkligen huvudet på spiken och skriver dessutom utomordentligt roligt. Tack för lästipset; nu blev morgonen en aning roligare!
SvaraRaderaSjälv har jag väl inget emot Springsteen, det är mer kulten omkring honom som stör. Man blir liksom trotsig när folk vittnar om att ha sett ljuset, oavsett det gäller religion, politik eller musik.