Deep Purple
Trädgår’n, Göteborg, 15 juli
+++
Highway Star, den första låten, är inte kul att höra. Ian Gillan, barfota och iklädd mysbyxor, sjunger rent bedrövligt. Ljudet är inte heller bra.
Som tur är förbättras det snabbt, och bandet jobbar upp sig. Halvnya Rapture Of The Deep funkar riktigt bra, med sina orientaliska ormtjusartoner. Bäst, tveklöst bäst, är Perfect Strangers (som får mig att vilja lära mig riffet på gitarr). Till och med Smoke On The Water, denna ack så sönderspelade låt, är kul att höra ännu en gång och Hush blir ett livfullt extranummer.
Inte så att konserten är fantastisk, inte alls. Men det är bra. Spelmässigt finns inget att anmärka på, men det finns långa transportsträckor med solon, ett par halvtrista låtar, och musikerna är nära pensionsåldern – det är inte de bästa förutsättningarna för att spela hårdrock.
Efter den tveksamma starten visar bandet att de fortfarande gillar vad de pysslar med. I Gillans fall på lite udda sätt, för hans låtpresentationer (”en medeltida sång”) är minst sagt märkliga, men han ler och bjuder på sig själv.
Roger Glover, som i sin bandana är den ende som det minsta ser ut som en rocker, tar kommandot så ofta han får, Steve Morse ler gärna och Don Airey staljar med flyhänta fingrar när kameran kommer. (Ian Paice, ja, där är trumsetet i vägen …)
Efter ett tag hänger även publiken – cirka 4000 personer i alla möjliga åldrar – på, och stämningen blir typiskt för en utomhuskonsert. Inte alltid full koncentration, men trevligt.
Jag kan erkänna att mina förväntningar på Deep Purple 2009 inte var särskilt höga, men jag blev positivt överraskad.
(Det här klippet är från en konsert i Dubai tidigare i år.)
Trädgår’n, Göteborg, 15 juli
+++
Highway Star, den första låten, är inte kul att höra. Ian Gillan, barfota och iklädd mysbyxor, sjunger rent bedrövligt. Ljudet är inte heller bra.
Som tur är förbättras det snabbt, och bandet jobbar upp sig. Halvnya Rapture Of The Deep funkar riktigt bra, med sina orientaliska ormtjusartoner. Bäst, tveklöst bäst, är Perfect Strangers (som får mig att vilja lära mig riffet på gitarr). Till och med Smoke On The Water, denna ack så sönderspelade låt, är kul att höra ännu en gång och Hush blir ett livfullt extranummer.
Inte så att konserten är fantastisk, inte alls. Men det är bra. Spelmässigt finns inget att anmärka på, men det finns långa transportsträckor med solon, ett par halvtrista låtar, och musikerna är nära pensionsåldern – det är inte de bästa förutsättningarna för att spela hårdrock.
Efter den tveksamma starten visar bandet att de fortfarande gillar vad de pysslar med. I Gillans fall på lite udda sätt, för hans låtpresentationer (”en medeltida sång”) är minst sagt märkliga, men han ler och bjuder på sig själv.
Roger Glover, som i sin bandana är den ende som det minsta ser ut som en rocker, tar kommandot så ofta han får, Steve Morse ler gärna och Don Airey staljar med flyhänta fingrar när kameran kommer. (Ian Paice, ja, där är trumsetet i vägen …)
Efter ett tag hänger även publiken – cirka 4000 personer i alla möjliga åldrar – på, och stämningen blir typiskt för en utomhuskonsert. Inte alltid full koncentration, men trevligt.
Jag kan erkänna att mina förväntningar på Deep Purple 2009 inte var särskilt höga, men jag blev positivt överraskad.
(Det här klippet är från en konsert i Dubai tidigare i år.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar