This Is How It Goes

Det första jag tänker på i samband Aimee Mann är hur hon med emfas säger ”Man, I hate playing vampire towns.” Inte i verkligheten – förstås – men som gästartist på stans enda klubb i ett avsnitt av Buffy the vampire slayer. Men på Pusterviks balkong är det inga vampyrslagsmål utan helt tomt. 

Aimee Mann har film och tv att tacka för mycket. Det märks inte minst på publikens gensvar när hon halvvägs genom konserten kör en sekvens låtar från Magnolia: Save me ensam med gitarr, en avskalad Wise up och den suggestiva Harry Nilsson-covern One. Som förväntat är det höjdpunkten.

Sångerskan debuterade som soloartist för 20 år sedan, och plockar låtar från hela karriären. Men det är förra årets album Charmer, hennes första på fyra år, som bär upp spelningen. Mann har ett mainstreamsound med inslag av singersongwriter, pop och rock (och nära till country) som på ett sätt är opersonligt men samtidigt väldigt distinkt. Både hon och hennes avmätta sångsätt är märkligt tidlösa. Skivans bästa spår Living a lie – duettgästen James Mercer från The Shins ersätts live av uppvärmaren Ted Leo – presenteras med en lång utläggning av hur Mann träffade manusförfattaren och tv-producenten Aaron Sorkin och kanske, eventuellt diskuterade ett slags musikalprojekt ihop med honom. Den här låten är ett test hon gjort, en duett mellan två typiska, odrägliga musikerkaraktärer. Det är bara att hoppas att musikalen blir verklighet.

Aimee Mann är både smart och rolig. Snabb med att haka på utrop från publiken men håller ändå distansen och säger inte så mycket. Förra och första gången jag såg henne – på Trädgår’n 2008 – gjorde hon ett rutingig. Även här startar det stelt, men växer och blir varmare. Det är väl bara att acceptera att hon, trots sina förutsättningar, inte är någon sprudlande scenpersonlighet.

Rock

Aimee Mann

Pustervik (Stora klubben), 130116

Publik: Runt 370.

Bäst: Magnoliasekvensen.

Sämst: Att sången nästan inte hörs i Lost in space.

Betyg:***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130117.